Det trodde jag aldrig
Först var det ekonom, sen blev det psykolog och om två veckor examineras jags om sjuksköterska.
Jag kommer ihåg min anställningsintervju på Ölmbrogården. Kommer ihåg hur stolt jag var som hade ordnat mig mitt första egna jobb. Utan pappas hjälp. Och så haltade jag runt där i foppatofflor, oversized-vikariekläder ifrån Beredsen. Det var roliga två år. Många skratt, en del tårar. Jag blev mycket förbannad på hur vissa anställda betedde sig, och inte hände det nått för det. Så det var det dags för mig att gitta ifrån stället.
Min trygghet blev sjuksköterskeutbildningen, till en början kom jag inte in. Utan jag fick svettas lite fram tills andra uttagningen. Lycka nummer två blev några dagar innan jag började, då jag insåg att jag och plupp skulle återförenas. Att vi nu skulle få dras med varandra i tre år.
Fantastiska tre år har det varit. Anatomi och fysiologi till att börja med. Där satt vi och fyllde sida upp och sida ner med antecknignar under E.O lektioner om cellen. Gnatade om att det var jobbigt då kurslitteraturen var på engelska. Hade ångest för all referenslitteratur, Var vi tvugna att köpa den också? Satt och klia oss i huvudet när P.O redovisade för njurarnas funktion och rening. Kändes som rena kärnfysiken. Garvade mig till tårar under E.F lektioner och rörelseapparaten. Det är tur att skellett är så böjliga. Annars hade vi nog fått se en femur collum fraktur på första parket. Haha.
Termin två var det dags för övre och undre toalett. Utifrån och in. Kommer aldrig att glömma det. Inte heller hur det känns att sitta med ögonbindel och bli matad. Mycket obehagligt vill ja lova. Handsvettan jag hade under KTC examinationen, den var inte nådig. Kan än idag bli våt i handflatorna då någon ifrågasätter mig under ett moment. Skulle här och nu villa avslöja en hemlighet. KTC dockorna har inte samma anatomi som en människa med puls. Kvinnans urinmynning är inte 5 mm i diameter och sitter mitt i underlivet samt ligger blottat för ens blick. Nej, den lilla rackaren är dold under ett lager kött (vill inte använda ordet blygläppar, det är så vulgärt). Samt är typ betydligt mindre än en ärta, och ser ut att explodera när man injeserar Xylocain i den.. Tänk på det!
T3 var väll då det började gå utför med vårdkommunikation och dyl. Jag minns faktiskt inte riktigt vad vi gjorde då eller varför. Är det bra?
Fjärde termin innebar sjukhuspraktik. Och hur spännande var det inte. Jag tyckte det rockade. Att få vara på sjukhuset och bli behandlad som en jämlike. Det var hur underbart som helst. Den tiden var dyrbar och bör inte spillas bort. Jag var som en svamp, säg åt mig allt jag fick. Sen om jag lyckades lagra det på nått vettigt vis återstår att se. Kan ibland känna att jag kan jäkligt mycket och någonstans måste det ju komma ifrån.
Näst sista termin innebar Cuppsatts. Det fruktade. Den som isolerade en ifrån omvärlden i tre månader. Den som band ens sociala liv till en person i en lååååång tid framöver. Tror att både jag och Plupp var lite trött på varandra när julen kom. Känndes som vi inte hördes av där på ett tag iaf :D Så här i efterhand var det ju inte så svårt, och det var hyffsat kul. Vet inte om jag kan hålla ett föredrag om det så här idag. Samt så kan jag erkänna att jag inte har tittat eller läst igenom vår uppsatts sen opponeringen. Det är ju otroligt. Men samtidigt finns det väll de som inte läst sin uppsatts från sida 1 till slut.
Nu är stunden kommen och jag ska prova mina egna vingar. Jag ska stå på egna ben och vårda. Är jag redo? Det återstår att se, har två veckor på mig att känna efter. Det kanske är läga att lägga in veto?
Amen
Jag kommer ihåg min anställningsintervju på Ölmbrogården. Kommer ihåg hur stolt jag var som hade ordnat mig mitt första egna jobb. Utan pappas hjälp. Och så haltade jag runt där i foppatofflor, oversized-vikariekläder ifrån Beredsen. Det var roliga två år. Många skratt, en del tårar. Jag blev mycket förbannad på hur vissa anställda betedde sig, och inte hände det nått för det. Så det var det dags för mig att gitta ifrån stället.
Min trygghet blev sjuksköterskeutbildningen, till en början kom jag inte in. Utan jag fick svettas lite fram tills andra uttagningen. Lycka nummer två blev några dagar innan jag började, då jag insåg att jag och plupp skulle återförenas. Att vi nu skulle få dras med varandra i tre år.
Fantastiska tre år har det varit. Anatomi och fysiologi till att börja med. Där satt vi och fyllde sida upp och sida ner med antecknignar under E.O lektioner om cellen. Gnatade om att det var jobbigt då kurslitteraturen var på engelska. Hade ångest för all referenslitteratur, Var vi tvugna att köpa den också? Satt och klia oss i huvudet när P.O redovisade för njurarnas funktion och rening. Kändes som rena kärnfysiken. Garvade mig till tårar under E.F lektioner och rörelseapparaten. Det är tur att skellett är så böjliga. Annars hade vi nog fått se en femur collum fraktur på första parket. Haha.
Termin två var det dags för övre och undre toalett. Utifrån och in. Kommer aldrig att glömma det. Inte heller hur det känns att sitta med ögonbindel och bli matad. Mycket obehagligt vill ja lova. Handsvettan jag hade under KTC examinationen, den var inte nådig. Kan än idag bli våt i handflatorna då någon ifrågasätter mig under ett moment. Skulle här och nu villa avslöja en hemlighet. KTC dockorna har inte samma anatomi som en människa med puls. Kvinnans urinmynning är inte 5 mm i diameter och sitter mitt i underlivet samt ligger blottat för ens blick. Nej, den lilla rackaren är dold under ett lager kött (vill inte använda ordet blygläppar, det är så vulgärt). Samt är typ betydligt mindre än en ärta, och ser ut att explodera när man injeserar Xylocain i den.. Tänk på det!
T3 var väll då det började gå utför med vårdkommunikation och dyl. Jag minns faktiskt inte riktigt vad vi gjorde då eller varför. Är det bra?
Fjärde termin innebar sjukhuspraktik. Och hur spännande var det inte. Jag tyckte det rockade. Att få vara på sjukhuset och bli behandlad som en jämlike. Det var hur underbart som helst. Den tiden var dyrbar och bör inte spillas bort. Jag var som en svamp, säg åt mig allt jag fick. Sen om jag lyckades lagra det på nått vettigt vis återstår att se. Kan ibland känna att jag kan jäkligt mycket och någonstans måste det ju komma ifrån.
Näst sista termin innebar Cuppsatts. Det fruktade. Den som isolerade en ifrån omvärlden i tre månader. Den som band ens sociala liv till en person i en lååååång tid framöver. Tror att både jag och Plupp var lite trött på varandra när julen kom. Känndes som vi inte hördes av där på ett tag iaf :D Så här i efterhand var det ju inte så svårt, och det var hyffsat kul. Vet inte om jag kan hålla ett föredrag om det så här idag. Samt så kan jag erkänna att jag inte har tittat eller läst igenom vår uppsatts sen opponeringen. Det är ju otroligt. Men samtidigt finns det väll de som inte läst sin uppsatts från sida 1 till slut.
Nu är stunden kommen och jag ska prova mina egna vingar. Jag ska stå på egna ben och vårda. Är jag redo? Det återstår att se, har två veckor på mig att känna efter. Det kanske är läga att lägga in veto?
Amen
Kommentarer
Trackback
