Please don't take my Man

I helgen bjöds det på bröllop. On the west coast. Bila genom halva landet för att ta sig så långt ut på kusten som det bara gick. I en knallröd kyrka belägen nära atlanten vatten, blev K och M man och fru, till tonerna av Life in Technocolar - Coldplay. Var nästan så jag grät en skvätt. Tänk att få uppleva en sådan lycka, extas och kärlek, under ett och samma tak. Efter vigsel fick gästerna blåsa såpbubblor för glatta livet då bruden och hennes man klev ut på trappen och tog sina första steg som paret Ängbacken.

Efter följde det en session av mat, och så lite mer mat på det. Trodde linningen skulle spricka på klänningen, kände mig 7 månaden gravid. Vilket förmodligen inte var en vacker syn. Orkade inte vara delaktig i allt stoj, ovanligt för att vara mig. Men det fann ingen energi i mig. Mest av allt berodde nog på en person. Hur kan en människa suga så mycket energi ur en bara genom att öppna munnen.. Jag blir trött bara jag ser henne. Det är ett konstaterande jag gjort nu och som får stå för mig. Dumt att lägga ut det här, men nu är det ute och jag står för det.

Hittade förresten paradiset på jorden. Ett kafe i Uddevalla. Lejas hette det och hade ett genomträngande Leila-tema. I liked it alot! Det passade mig som handen i handsken. Inte nog med att jag fick uppleva Uddevalla och dess omnejd utan fick hitta detta dolda paradis. Visserligen låg det rätt så blottat på torget, men dolt från hållet vi kom ifrån.

Inte många timmar kvar på praktiken. 18 timmar för att vara exakt. Sen är det över för den här gången. Kunde inte ha gått bättre. Har förhoppningsvis fixat ett jobb till hösten. Woho.

The hardets button to button

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0