andreamelord

Ska berätta en liten hemlighet för er. Jag kom till insikt med mig själv gällande en sak. Detta var väldigt jobbigt att inse men samtidigt nervpirrande skönt.

Jag är överdrivet nervös för att bli osynlig. Att människor i min omgivning ska sluta se mig. Inte bekräfta att jag finns. Vad finns det kvar då? Har ingen riktigt förklaring till när allt detta började, men tror att det har med min skolgång att göra. Inte för att jag var utsatt utan bara rädslan att inte bli sedd alltid har funnits med genom den.

Min största skräck är att man efter en föreläsning ska gå och säger hejdå till ett gäng man suttit med, och ingen ger en bekräftan. Ingen säger hejdå tillbaka. Höjden av osynlighet. Problemet att ingen hör av sig till mig kan jag leva med, är ändå insiktisfull om att människor har mycket att göra, och att ringa mig tar utav deras tid. Men för mig blir det så påtagligt att jag är osynlig om ingen bekräftar mitt hejdå. Jag vet att det kan låta löjligt för er människor som har blivit gudabenådade med självsäkerhet.

Har lärt mig att tackla problemet, med ålder kommer visdom, eller någoting åt det hållet. Att göra det hela till ett eget val. Om jag istället för att säga hejdå bara går, så behöver jag inte känna att människor tycker illa om mig. Däremot är nog fallet så att människor kan uppfatta mig som aningen märkvärdig. Jag är inte det, utan bara väldigt rädd om mig själv och mina känslor.

Hemma ses jag som den överempatiske och alltid lika förstående personen, men verkligheten är att jag är rädd för människor. Försöker att distansera mig genom att hävda självkontroll och att hela tiden tro att jag klarar mig själv. 

Detta var i alla fall dagen insikt. I korta drag är jag rädd för att bli osynlig och därför gör andra människor osynliga.

Förlåt!

overandout