andreamelord

Hemmafrun har hunnit: hämta hem hunden från svärmor, varit förbi bolaget, tvättat och torkat fyra maskiner, lagat lunch till sig själv samt bakat biscotti till trapphusets glädje.

Hur kan jag ha sån energi idag då mina depåer var på noll i förrgår?

Borderline? Schizo? Periodare?

Det är nästan så att jag själv får wipflashskador av mina humörssvängningar...

För många kockar brukar det ju heta. Tror att jag har en släng av det, fast i mitt fall är kockarna: ny stad, nytt jobb, ny inriktning, nytt sätt att dela lägenhet på, en lång kall och mörk vinter, p-stav, inga vänner (än) i nya staden, alldeles för länge sedan jag fick träffa mina gamla vänner.

Alla dessa "kockar" har resulterat i nått som kan liknas med depression. Gråter ohämmat när jag ser min sambo, när någon på jobbet gör nått fint för mig, när jag pratar med dem där "hemma", minsta motgång... Är ett gråtmonster. Måste ge all heder åt min sambo som är världens ängel och tröstar mig på ett sätt som jag behöver och inte varit med om från en kille tidigare. Han ordinerade att jag måste åka till Örebro idag och träffa dem där (i hopp om att sluta gråta).

Några mer tips?

Första passet på egen hand på jobbet är avklarat. 100 % överlevnad och 100 % nöja mams&paps. På väg hem i kollektivets tecken.

Längtar efter Börje och min alldeles egna L.

Mer kärlek till folket.