andreamelord

som sagt, när jag var liten önskade jag att jag kunde få vara sjuk. Dels fanns det en massa förmåner med detta. En fick ju vara hemma från skolan (altid lika uppskattat), samt äta glass (ifall en hade feber) och bli ompysslad av närmast sörjande (mor/far/mormor). Detta var då. Då sjukdom var ett rosa fluffigt moln...

Och verkligheten är idag. Då får man ligga där i sin ensamhet och ingen vill veta av en, iaf inte på nära håll. I ett försök att styra upp min tillvaro tänkte jag åka och handla igår. För att ha ett utbud av råvaror som är ätliga i mitt hem. Jag kom så långt som till mina föräldrar, sen blev jag sittande på en stol där med en filt omkring mig. Hade ingen lust att åka någonstans och så blev det också. Fick skjuss hem, svepte in mig i en filt där med, insåg att jag inte kommer vara kapabel till något idag (läs tisdag) ringe Mums och ställde in kvällsaktiviteten och sedan till praktiken för att belysa min frånvaro där.

Idag är idag, och min hals gör sig påmind, kan vi kortfattat säga. Det fick bli ett besök på apoteket för att inhandla div medikament. Så när jag då står där vid förkylningshyllan och dividerar hurvida jag ska köpa bafucin eller strepsils till min värkande hals nyser jag. Detta mina kära läsare brukar inte vara något problem, då det oftast bara blir en liten dusch av partiklar ut i kosmos. Men som ett härligt undantag i livet blev det en annan utgång, från min näsa och sammakopplat med min jacka och hallsduk dinglande en lätt grön och tjockflytande snorlomma. Det var nog ingen vacker syn. Varpå jag försökte gömma mig bakom intimhyllan och reparera skadan. I en desperat handling svepte jag ihop snoret som dinglade i min halsduk, torkade på jackan och bad till Gud att ingen skulle ha hunnit sett detta sattyg.

Hemma så utsatta jag mig för nästa roliga händelse, rektaltermometer. Det gick an som liten, just för att man hade en närmast sörjande som visade omtanke och vård för en i denna handling av pinsamhet. Som vuxen får man ligga där med byxorna nere och skämmas i 30-45 sekunder i väntan på pipande! Utgången blev 38.3 grader.

Ja mina damer och herrar, jag är sjuk och det är ruskigt synd om mig!

Atjo

Fick vara med på när kvinnorna (ja det är bara kvinnor som jobbar inom vården, typ) ifrån väster hade kvalitetsdag. Det är något som ligger till grund för inspektionerna inom respektive arbetsplats. Några ställen har tydligen valt att avstå, dessa är Varberga och Vivalla - min kommentar är: Vart är det mest kaos inom hemtjänsten?. Det var intressant och något givande. Kommunen bjöd på mat också. Högklassiga värdshuset i haga centrum stod för servicen. Det blev pasta med broccoli och skinksås. Eftermiddagspasset bestod i att en beteendevetare i från landstingshälsan dök upp och pratade om yrkesrollen, kritik och konflikter. Det var hur intressant som helst. Mest tydligt var det att Ledningens otydlighet orsakar förvirrin och ger utrymme för konflikter. Är därför ledningen enig är det ett steg i rätt riktining för en harmonisk arbetsplats. Vilet öven speglas i de arbetsplatser som inte är i skick, att det oftast finns strul med ledningen. Beteendevetaren pratade även om vilken roll man själv tar i ett bemötande. För det är så att om jag använder mig av min förälderroll/inställning (att jag har ansvar och ska ta hand om och vet bättre än) kommer personen att svara med sitt barn-jag. Det är intressant, och samtidigt något som kanske förekommer när en annan pratar med äldre, att man behnaldar de som ett okunnigt barn. Kom lilla farbrorn ska jag visa dig hur du ska göra. Om gubben är runt 90 är det ju snarare han som ska visa mig hur man kan leva. Vad vet jag i förhållande till en nästan 100-åring? Ett korrekt fölrhållningssätt är att jag beter mig som en vuxen och att den jag pratar med beter sig som en vuxen också. Att man tar till sig och lyssnar på det som sägs, och reflekterar över det innan man replikerar. Det är viktigt att lämna över ansvaret till den som ska ha det, och inte förvalta det åt någon för man tror sig veta bättre eller mer. Intressant som f-n.

Amen

Eftersom jag röstade i finalen av Melodifestivalen får jag klaga. Det är inte rätt låt som vann, och jag kan säga på förhand att vi inte har en chans med den ute is tora världen ännu mindre i Oslo, Norge. Eftersom jag då röstade får jag klaga tills öronen blöder på andra.
Som ytterligare immunitet av röstningen får jag spela Eric Saade - ManBoy på högsta om och om.. Eftersom jag rösta. Är det inte så reglerna funkar?

Nu ska jag och jobba. Lyckliga jag!

Amen

Ny praktik period inledd. Kände dock redan första dagen att hemvården inte är något för mig.
Känns som att det saknas känsla bakom det, och bara tanken på att knata in i någons hem med skorna på...
Den äcklar mig rent ut sagt. Men nu är läget som det är. Bara att bita ihop och bli ett med Haga.
Min handledare är ju ett inlägg i sig. En karikatyr utav denna värld. Men jag gillar henne. Hon är som en galen mormor jag hade, eller snarare som den galna mormorn jag har!

Som många andra redan uttalat sig om så tycker även jag att det räcker med snö nu. Vi har fått känna på en riktig vinter. Nu vill jag ha en ljum vår och en het sommar. I Want It Now!

Ont i huvudet ahr jag fått till på köpet. Det verkar gå lite i perioder nu för tiden. Sitter i ett par dagar och nätter. Försvinner sen helt plötsligt. Eller så är det kanske så att jag inte längre tänker på den men den fortfarande är där. Hm... Tricky!

Applåd

Hur skönt och mysigt det än är att sova borta, speciellt hos moster, så är det oslagbart att komma hem.
Det har varit tre veckor av prövande på tålamodet. Öronen har fått sig en omgång av höga decibel.

Gårdagen bestod av sista dagen på praktiken. Inte mycket som hände där. Tog i stort alla prover som skulle tas på labb. Kul att kunna hjälpa till. Sen på kvällen hade vi bokat filmkväll i Rinkaby, det belv "äntligen midsommar" även känd som "vi-som-fick-se-olle-saris-snopp-flertal-ggr"... sen blev det även den sista och avslutande delen i millenium triologin. Dock var jag extremt trött och somnade ifrån. Såg att de goda vann!

Som sagt. Idag är jag äntligen hemma. Firade med att städa mitt rena badrum, så mycket har jag saknat hemma. :)

Amen

Idag hade vi lite av ett tårtkalas på praktiken. Dels fyllde läkaren år så hans flickvän hade gjort tårta till alla. Sen så var det nästan min sista dag och min handledares sista dag med mig så jag hade med mig cheescake. Det blev en sockerfylld eftermiddag.

Strax efteråt blev det dock lite jobbigare. Vet inte om det var insulinpåslaget jag hade eller något annat. Det var dags för min utvärdering. Det är så att min kropp ställer in sig på flykt automatiskt så snart den vet att det är en personlig utvärdering utav mig på gång. Det började vattnas i händerna och under fötterna. Spänningen var olidlig. Egentligen var det ju ingen fara, det mesta positivt. Det som var negativt var att jag inte hade berättat var jag var första dagen, då jag inte kom. Samt att det inte passar sig att komma några minuter över åtta. Som sagt ingen fara egentligen. Men nu hade min kropp redan reagerat...

Behöver dig, kunde du inte bara ha kommit hit..?

Ibland kan jag bara känna att jag vill låsa in mig bakom ytterdörren, krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Sedan därifrån planera min dag. Och göra saker som jag VILL göra. Njuta av att ha kontroll. Kanske baka en liten kaka av något slag? Det är min terapi det.

En dag som idag är fantastik. Det är en underbart snölandskap jag blickar ut över. Och en klarblå himmel som solen lyser gassande varm ifrån. Det verkligen värmer i själen och endorfinlagret fylls på. Det är underbart rent ut sagt. Få sitta och ladda upp de urtömda vinterbatteriena. Jag behöver nog lite vår ändå. Känns som om jag inte orkar mycket nu för tiden. Enbart sitter och gäspar och letar efter föremål att fokusera blicken på.

Nu på senaste tiden har jag börjat längta så efter att få börja jobba. Dels att få ta ansvar och hjälpa patienterna. Men också att få vara en individ i en arbetsgrupp. Vill inget hellre än jobba just nu. Som tur är får jag trösta mig med enstaka pass på ambulansen. Alltid något att göra. Dock är det ju ingen permantent lösning, vissa dagar känner man sig inte heller helt prioriterad där. Blir så trött på att aldrig få pass, när jag vet att det finns en massa pass..

Det händer att jag blir trött på mig själv. Att jag svänger i humöret och intresset. Det värsta är när jag tvärvänder i humöret när jag pratar med dig. Du vet att jag inte menar nått med det och att du låter mig hållas, men det känns ändå som att jag inte förtjänar dig. Vill samtidigt inte sitta där en dag och inte få vara med dig. Tanken på att inte få vakna brevid dig på lördagsmorgonen känns obeskrivligt smärtsam. Värker i hela bröstet då!

Amen

Då var andra veckan på praktiken igång.
Ny tag Nya dar.
Min mage kurrar
Jag är sååååå hungrig. På riktigt alltså (som Oliver sa)

Applåd