andreamelord

Det är inte sjuksköterskornas jobba att krama oss när vi har cancer...Men det gör dem


http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3718&artikel=5082086&play=3901156&playtype=Ljudklipp

Slappardag delux. Gör verkligen ingenting. Kan få panik inombords vid tanken på att det är det här jag har att titta tillbaka på om jag skulle dö i morgon. Vad har jag gjort? Varför lever jag inte? Men samtidigt har jag inte hjärnkapcitet att sätta mig ner och komma på vad jag vill göra.. Tror jag är lite för mycket här och nu för att lyckats med något liknande. Målet för 2013 får bli att formulera mina mål med livet, resmål jag vill se, saker jag vill prova på... Fram tills dess tar jag nog livet lite som det kommer. Kan få ett sånt sug inombords och bara saknar L. Det gör ont i varje muskel, och i varje ben i min kropp.. ja varenda cell kan värka... Ibland är det bara en liten stund och nästa gång kan det sitta i i timmar. Tror verkligen att jag är gjord för att bry mig om andra och att visa omsorg och kärlek, men som allt har ju även det en baksida. På onsdag blire prag. Förhoppningsvis blir det en utvilande resa med intryck högt och lågt. Kan knappt bärga mig. TH

Varför ha en ansiktsbok om du inte vill visa vem du är?

Vem vill se en bild på din hund, dig som bebis eller dig och dina tjejkompisar?

Varför ha en facebook om du ändå ska ha den spärrad? Då kan du ju lika gärna umgås på riktigt med dina "riktiga" vänner!?

Och varför har facebook blivit en norm för vem du accepteras som och uppfattas som?

Är en facebookvän samma sak som att vara vänner på riktigt? Håller en facbookvän undan mitt hår när jag ska spy? Ser en facebook vän till att jag kommer hem ordentligt? Oroar den sig för när jag inte har hört av mig på ett bra tag?

Sommaren var kort. Om du frågar mig dvs, men vem skulle fråga mig nått sånt? För vem pratar med någon annan om nått som är negativt egentligen? Vem vill prata om nått negativt, och vem vill lyssna på någon annan som pratar om nått negativt? Det är en ekvation som inte går ihop.

På sistonde har jag haft utomkroppsliga upplevelser när jag pratar, det är hemskt. Har svårt att koncentrera mig på vad jag egentligen skulle säga. Blir mest ett enda stort fokus på hur jag låter (och varför har ingen sagt att jag har en barnslig mans röst), när jag upprepar ett ord (och nej jag kan inte förklara varför blir bara felkopplat i huvuvdet) samt att jag pratar om extremt tråkiga och egocentrerade saker. För att vara en empatisk person som bryr sig extremt mycket om min medmänniskor har jag ett kopiöst behov av att prata om mig själv och vad jag varit med om. Tyvärr är det jag varit med om inte alla gånger så spännande som jag själv vill tro. För mig är det ju hela världen, oftast för att inget och då menar jag absolut inget annat har hänt mig... Tragiskt jag vet!

Johan Westman var sommarpratar i P1. Kommer i och för sig egentligen inte ihåg om det var han som sa detta men i alla fall. Den värsta ensamheten är den ofrivilliga ensamheten. Den påtvingade ensamheten. Det kan ju faktiskt vara skönt att vara själv ibland. Att få vara med sig själv och sina tankar. Inte för att jag någonsin kommer någon vart då. Utan kör lätt fast i nått surt gammalt fantasilöst spår. Jag har kommit till insikt med att jag är outgrundligt rädd för att hamna i den ofrivilliga ensamheten. Får jag en stund över fyller jag den gärna med en massa projekt. Har jag några timmar över tills jag ska träffa någon så bokar jag upp att vara med någon annan fram tills dess. Jag tror mig ha kommit till insikt att detta inte är någon bra taktik, utan att det lätt leder till att jag bränner mina broar med mina kompisar och familj. Som en del av detta väljer jag att vara med endast ett fåtal människor, jag vet inte om det är för att slita ut ett gäng i taget, eller om det är så att jag innerst inne känner att jag bränt mina broar hos dem redan. Det är en konstant träning för mig att fokusera, att vara närvarande och prioritera här och nu.

Seuppsåkanskevisyns

Ni vet hur det är sista dagen på en semester. Man är licksom på väg hem från det att man vaknar tills det att man landar i sin egen säng hemma. Det är konstigt, men det är bara så. I alla fall för mig, jag är licksom påväg hela dagen mot min egen säng. Märkligt kan en del tänka, men jag är no helt enkelt lite hemmakär. Som vanligt åt vi en outstandig frukost. Njöt verkligen av det och tänkte i varje tugga att det var sista gången jag åt nått så gott. Men vad kan jag göra. Kanske ska börja göra äggröra varje morgon. Det är ju ändå rätt så gott.

Vi begav oss till Victoria station och lassade av oss de stora väskorna. Bara för att senare under dagen kunna göra ett besök på Harrods, och där är ju inga tattiga resväskor välkomna. Tog bussen till Kensigton road. Det är flott det. In genom de storra portarna på Harrods. Och sen tog vi oss en snabb sväng in i presentshoppen. Där inne var det ju helt hysteriskt. Hur mycket folk som helst som stressa runt och kolla på saker. Orka med stressade människor. Försökte titta igenom hyllorna efter roliga saker som kunde införskaffas som ett minne av resan. Då högg helt plöstligt en pojk med förkläde tag i mig och förklarade vart kön var. Jaha tänkte jag, skulle jag ställa mig i kön. Jaha men då gör jag väll det. Efter att ha stått där i 30 sekunder insåg jag att jag inte ens hade något i min hand än som jag skulle betala för. Galet. Gick då med raska steg och plockade på mig en badanka a la Harrods. Efter detta följde lite rulltrappsåkande.

Sedan letade vi oss fram till en Yo! bar och gluffsade i oss sushi och en pava vin. Mor var ju trots allt sjuk och behövde medicin. Så där satt vi och flamsade, och pratade om vart annat. Vi började så småningom bege oss mot Vicotria station igen för att puttra mot Heathrow. Någonstans efter Earls coart somnade jag sittande med ryggsäcken i knät och ett krampande grepp som väskan som stod på andra sidan plexiglaset brevid mig.

På Hethrow var det fortfarande fullt med olika kulturer. Vi slog oss ner, mor hade feber delirium eller så var det vinet i kombination med paracetamol som började ta ut sin rätt. Hon petade lite i maten hon ville ha. Tvingade sig att äta ett pommesfrit i taget. Ni anar inte hur ont det gör i själen när jag ser någon som är sjuk och inget kan göra. Snacka om etisk stress. Inne i vänthallen var det någon farbror som balla ur, tydligen hade han diabetes. Eller iaf lyckades polisen få fram det och tillkallade sjukvårdare, eller sjuksköterskor. Svårt att avgöra på det avståndet. Längtade ju inte lite tillbaka till jobbet. Å då fick jag ändå bara se när de tog ett blodsocker prov på honom. Hmf. Snart skulle vi vara i Sverige igen.

SAS är nog det punktligaste jag varit med om. Det enda som strula på hemvägen var att det är kö ut ifrån Heathrow, men det är det ju alltid. Så där stod vi som flygmaskin nr 10 i ordningen att få lyfta. Läste under hela hemresan. Det var avkopplande. Tyckte faktsikt att det gick hur bra som helst och flyga. Är lite nöjd med min insats, inte för att det var jag som flaxade med vingarna så att vi tog oss hem. Älskar när Kaptenen säger att det var bra förhållanden på väg till England så vi krämar på lite i marshfart tillbaka till Sverige för det fixar planet. Looooove it. Så någonstans där runt halv 23 landande vi på Arlanda. Sight for sour eyes. Jag lyckades även nu gissa rätt på vilken gråhårig gubbe som skulle bli den första att ställa sig upp. För bältena var det flera som knäppte upp innan vi en sladdat in vid gaten. Det tycker jag är konstigt med tanke på vad som hände det stackars lilla planet på JFK bara någon vecka tidigare. Hur som haver kysste jag marken när vi kommit in. Så skönt att vara hemma. Vi var för övrigt sist av planet bara för att slippa stå och stressa och ändå inte komma någonstans. Inne vid rullbanden så gick mor på toa, och precis innan hon kommer ut så kommer Malin Baryad ut. Men tanke på min tidigare starstruck rörde jag inte en fena. Eller jag drog lite på smilbanden då hon kom tillsammans med ett gäng Odd Molly kossor som varit i Madrid, och där någonstans glömt bort hur man säger Anna och Maria på svenska. Så det var tvugna och stöna fram [An-a] eller [Marraja].

Hemma i Öret var vi inte fören frammtå 02 på natten. Till vår hjälp hade vi en arbetsskygg finne till busschaufför. Vilket kunde vara underhållande de få gånger han tog micken och till ordade.

Äntligen hemma!

En seg start på dagen. Mycket trött var jag, kunde nog ha sovit i flera timmar till. Men eftersom jag visste vad som väntade vid frukostbordet så masade jag mig upp. Återigen mycket gott.

Idag skulle vi till Camden Market. Vilket ligger en bit utanför centrala London, men det går att ta sig dit med både buss och tuben. Där finns det allt man kan tänka sig och lite till. I trånga gränder möts allt ifrån secondhandbutiker, till handmålade t-shirtar, fotmassage av småfiskar och olika matstånd. Vi hade kunnat gå och äta oss mäta bland alla de små matstånden, där det var en kamp och vem som kunderna skulle handla hoss. Även om det var samma typ av odeffinerbara frityrbollar i alla stånden så köpte vi loss lite nudlar och frityrbollar ifrån ett lämpligt stånd (läs de som ropade högst). Här hittade vi även flertalet skoaffärer med billiga converse. Det fanns alla dess former och färger. Lovely!

In mot stan för att möta upp A.G. Vi skulle mötas vi Trafalga Square, där även delar av Hollande hade någon form av firning av nått stort. Vet inte om det kan ha varit nationaldag eller dyl. Det var liveframträdande utav artister vi iaf inte hört talas om. Det var hopprepsuppvisning utav ett gäng småbrudar i smårutiga kjolar och knalloranga tillbehör för att visa samhörighet med Hollands färger. De tog iaf hopprepning till en ny nivå. Men konster och dyl. När vi väll hittade våran svensktalande vän begav vi oss bakom National Gallery och letade upp ett icke komersiellt fik. Där vi förtärde kaffedrycker och våfflor. Jummie.

I rask prommenad begav vi oss till Oxfordstreet. Letade upp mera skor och besökte toaletterna på de stora varuhusen. Hungriga och småsugna begav vi oss mot Hard Rock cafe. Där fick vi som många andra hungrande svenska turister ansluta oss i en kö med väntetid på 1 h. Varje sällskap fick sig en sökare som durrade och blinkade när ett bord blivit ledigit. Sedan fick vi slå ner stjärten och förtära en mastig måltid. Med fördrinkar :)

Mätta och belåtna begav vi oss mot hotellet.

Vaknade med ett ryck. Stod i givakt och stirrade omkring mig. Vad vare som var fel? Vad vare som lät? Vart skulle jag? Varför står jag upp? Jo det är brandlarmet, vi måste ut.
Mors kommentar: Tur att man sover i pyjamasbyxor!
Frågar i receptionen varför brandlarmet tjuter hos oss men ingen som stirrar runt. Tydligen ett falskalarm. Så när jag kommer tillbaka till min lätt uppstirrade mor säger jag iskallt att receptionisten hade svarat
-This is your 7.30 wake-up call.
Mycket lustigt tyckte jag, och det tyckte min mor också. Vart får jag allt ifrån?

Ni skulle ha varit med på frukosten. Den var helt grym. Har aldrig fattat vitsen med äggröra förens nu. Det är ju grymmt gott. Särskillt om det serveras lite uppstekta champinjoner till samt bacon. Jummie. Där satt vi och frossa i oss av alla dess läckerheter. Och tydligen så serveras det alltid någon form av pasteris till. Dvs fikabröd. På en Fredag :).

Shoopingdagen var här. Vi drog till Oxfordstreet. Besökte alla de stora köpcentrena. Selfridge, Debenhams, M&S. På vissa åkte vi bara rulltrappa, på vissa besökte vi toaletten, på vissa shoppa vi och på vissa gick vi bara runt och klämde och kände på saker. Det finns några sjuka rullatrappor inne på Debenhams. Helt galet, men jag fixade att åka dem. Jag och mor framarbetade ett sätt, så till slut kunde jag åka dem utan en massa knep och blockeringar. Blev inte ens svettig i knävecken. Så duktig var jag så ni anar inte. Men jag har ju ifs tränat på min höjdskräck. Sen kommer vissa moment alltid vara jobbiga och ångestframkallande, men jag låter dem inte begränsa mig.

Vid 15.30 hade vi en afternoon the reservation på Portrait Gallery på National Gallery. Vi hade försökt att inte äta så mycket innan detta för att vi skulle orka. Mina damer och herrar, det var helt galet. Vi fick in ett tvåvåningsfat med smörgåsar, kakor, morotskaka, scones med marmelad och grädde till. Varsin kanna med the och sen var det bara å mumsa. Herregud så gott allting var. Åt så vi blev alldelles mätta. Det var några stackras kakor som blev ratade. Men vi kämpade på. Tillslut sa mitt insulin infrån att det inte orkade mer, att nu fick det vara nog. Så luta dig tillbaka och njut av utsikten. Och vilken utsikt det var. Vi satt som sagt högst upp på National Gallery. Med utsikt söder ut över BigBen, Millenium Eye etc. Galet flott och vackert. Stilla och rofyllt, nästan så jag glömde bort den pulsen som existerade nere på gatan.

Tillbaka till Primarket på Oxfordstreet för lite mer shoopuntilyoudrop. Var bara till att ta en kasse och sedan sicksacka oss fram mellan hormonstinna tonårsflickor och prisjagande utlänningar. För här är det billigt vill jag lova. Fyllde halva min resväska för en 600 ca. Det är inte illa det. Hitta en massa söta och fina och coola ting. Kan ju bara säga en sak att provrummen är så himla nice i London. På plussize affären var det väl tilltagna provrum med en liten ringklocka för att tillkalla hjälp. På Primarket var det mest bara varmt och svettigt av spottarna i taket. Men hur som haver så fick jag kläderna provade och sorterade bort några enstaka plagg av de jag hade valt bort. Väl ute i butiken igen så kom jag in i rutinerna. Hittade man något man ville ha så var det bara till å slita på sig det på stående fot och prova, då kön till provrummet var typ 100 meter lång samt kontrollerades av klädfascister.

Mor föreslog att vi skulle handla med oss Sushi och vin till hotellet och njuta där. Då hon inte kände sig helt hundra i halsen. Sagt och gjort. Vi handplckade sushin och begav oss mot Putney. Hoppade in på närmsta supermarket och handlade på oss hallon och vaniljpudding och lite jackobs creek. Så var kvällen räddad. Dock glömde vi bort det lilla problemmet med skedar, hittade en sked bland hotellets bjudservis av thekoppar och skorpor. Så vi hade en sked och varsin uppsättning ätpinnar till sushin. Och på nått vis lyckades vi få i oss våran tvårätters obehindrat. Vinet drack vi ur drickesglasen som var placerade som tandborstmuggar i badrummet. Flott serru. På tv råkade det ju vara dödligt vapen, så vi fick offra oss. Mamma som inte riktigt hänger  med i talets engelska nöjde sig stundtals med att bara titta på Mel Gibbson. Som om det inte hade varit för att han är en skitstövel ser bra ut :)

Okristerligt tidigt, eller i fas med att bagarns första bullar är redo för försäljning. Sådär runt 4 snåret klev jag upp. Försökte skaka liv i min fortfarande sovande kropp. Packade ihop det sista i resväskan. Förberedde handbagaget med lite smått och gått i dryckesväg. Allt för att stilla resfebern och höjdskräcken. Han till och med sätta mig och glo på lite film innan mor och far kom och hämta upp mig. Off till tågstation bar det och jag och mor var mer än pigga. Men hur som haver. Vi klev på tåget, dock i fel ända så vi fick tränga oss genom det tomt ekande tåget bak till sista vagnen för att där slå ner våra semifeta svenska rumpor i första klass. Upp till Arlanda styrde vi kosan. Dukade upp frukost och tilltugg. Började klunka rom och cola :) Det är livet det.

Känslan när vi klev in på Arlanda och SkyCity slog mig, att skulle jag bli fast mellan mitt hemland och det land jag reser ifrån pga poliktiskta ogentligheter a la lost in translation, skulle det inte göra mig någonting att bli fast inne på Arlanda. Där finns ju allt och lite till. Riktigt spännande. En annan tanke som slog mig var att det var en överhängade mängd kosymisar som svävade runt i hallarna. Är det typiskt svenskt med kostym när du reser? Här och var dök det fram en gummistövelsbärande/fleectröjsbärande helyllesvensk så jag stilla mig lite med att slita fram eveningstassen för att matcha in.

SAS har ju nått så fantastiskt som självincheckningsdiskar. Två problem med detta. Det precis som vi alla andra självinchekningsdiskar borde det finnas åldersgräns samt en tidsbrist. Har du inte klarat av det du ska göra inom 3 minuter - Step aside. För här var det kö, och den andra hillbillisen före den andra. Oh my god! Väl framme vi disken så fick någon annan, nämner inga namn men det var inte jag utan den andre, lite panik. Då det stod att planet var fullt. Vi förflyttade oss ur kön och uppsökte någon i SAS kläder för att gråta ut en skvätt. Där fick fick vi informationen om att planet var fullbokat och allt SAS ville var att kolla om någon kunde tänka sig ett senare flight för att underlätta för andra som hade flera plan att passa. Så vi gick tillbaka till kön, knappade in oss och fick ut våra remsor och boardingpasses. Sedan fick vi ställa oss i ytterligare en kö vänta på att få lämna in vårt bagage. Det var en uthärdlig kö och snart var vi på andra sidan gränsen. Vi befann oss i ingemansland - i taxfree land.

Här ska tilläggas att jag är hysteriskt rädd för att flyga. Bryter ihop i 9 fall av 10. Som tur var hamnade jag brevid en kvinna som reste ifrån Hemavan till Canada. Och skulle få göra 4 byten av plan. Det är många start och landning det och många timmar i tyngdlöst tillstånd. Så tack vara att denna kvinna börja prata med mig, på engelska ska tilläggas, så fintade hon bort min höjdrädsla och jag fokuserade på nått annat. Det är konstigt det där, att allt som behövdes var en cannadick att prata med för att inte börja gråta. Snacka om effektiv beteendeterapi. Landningen på Heathrow var väll aningen diskutabel. Det var lite stuttsigt och stökigt men vi kom ner iaf och ut ur planet. Här någonstans är det ju alltid lika intressant. Vem ska knäppa av sig bältet först, innan lampan för detta är släkt, samt ställa sig upp för att plocka ut sitt handbagage först?! Denna kommer ju ändå aldrig av planet först...

Heathrow ser lite annorlunda ut i gemförelse med kosymtnisse iaktagelsen på Arlanda. På Heathrow är det mångkulturellt. Många stora familjer med exotisk härkomst i förgranna och guldbeprydda kläder. Det är underbart. Och sedan att allt är täckt av heltäckningsmattor ger det hela den här brittiska lite lätt astmaframkallande känslan. Ni vet det kliar och trycker i luftrören och inte så där som det gör efter att du sugit i dig en commers utan filter.

På tuben påväg till hotellet klivet det på en snubbe i gubbkeps och tweedjacka. Samt en axelväska och en god bok. Jag och mor vända oss mot varandra och fråga om vi tänkte samma sak. Det var en kopia i alla avseenden av vår favorit MD, House. Galet, försökte göra en paparazzifotning men jag var inte så skillad på det. Får träna lite inför framtida ihopstötningar med kändisar. Runt 14 tiden satt vi i Coventgarden och käkade. Det är en surralistisk känsla att jag kan ta mig över delar av jordklotet och käka frukost hemma i Sverige för att några timmar senare käka lunch i London. I Like svindlande tanke. Efter att ha smek i oss måltiden så började vår strapatts vi rusade fram mellan Chinatown, SOHO, Picadilly circus, Leicster square och kände att vi hade avverkat en majoritet av de sevärdheter som finns i London i gatuväg. Det var intressant. Visste ni att det finns en osmakliga saker hängandes i fönstren till restuarngerna i chinatown tillexempel? Nej trodde väll det, men det vet jag. Desstuom vet jag att det finns en massa fräna bakverk och tårtor av alla dess slag i frönstret brevid. Så nu vet ni det. For your info så finns det en massa Starbucks i London men inte ett enda Java ;) Men det gjorde inget, för Starbucks är typ skitgott det med.

Kvällstid befann vi oss i Towern där vi skulle bevittna Cermonie of the keys, vilket är en 700 årig tradition. Vi var där i väldigt god tid vilket gjorde att vi stroasade runt, eller mestadels stod och trampade på samma ställe. Fotade oss och massa intressanta människor samt sevärdheterna vi kunde se ifrån Towerns strand intill Temsen. Klockan drog sig sakta mot 21.00. Vi började tvivla på att det skulle bli någon cermoni. Då de låste de yttre grindarna. Det dök upp lite annat planlöst drivande folk. Som så fort grinden öppnades (då det nu hölls någon form av festligheter inne på Towern med en massa finklätt socitetsfolk) för att släppa in någon snoffisgt klädd person, störtade mot grinden i hopp om att kunna kila in en fot mellan stolparna för att kunna squeeza sig förbi vakten och in på området, då de ju skulle på en föreställning av något slag som de absolut inte fick komma försent till. Så där satt jag och mor och betraktade allt detta och skrattade gott för oss själva. Då denna scen inte bara utspelade sig en gång utan ett flertal gånger. Myckte roande för oss som var där. Vid halv tio blev vi sedan insläppta för att bevittna detta mångåriga skådespel av historia. Det är lite intressant att känna historiens vindslag slå en över käften ibland. Se det vettja, det som är lite tricky är att man måste skicka in ett handskrivet brev och då behövs engelska frimärken. Så det är där någonstans det blir knepigt om du inte hade någon vän i England. Annars är föreställning gratis och över på 40 minuter cirkus.

Sedan återvände vi till hotellet och kröp ner i sängarna och njöt att vi efter 20 timmars vaket tillstånd äntligen fick ro och vila.

In rumlandes vid tre. Efter ytterligare ett lyckat hängt vid hålet i väggen. Det är nått med raggarballar och svängdörrar. Ha!
   Tokdäckade ner i sängen, efter att ha slitit ur allt i sängen slitit av mig kläderna i hallen, och strax därefter vakna jag och klockan vad kvart i åtta. Visste att jag snart skulle upp, startade spotify och lyssna på KENT låtar. Hade bara en så himla go känsla. Vid åtta kom mon padre och hämtade upp mig, med oss i bilen fanns en påse nybakat bröd i från malinsbageri. Mi like.
  Vi åt frukost ihop, löste melodikrysset och begav oss sedant ill hyttan. Där vi i princip spenderat hela vår eftermiddag. Fick härligt dubbelpanerade kareskivor. Ni anar inte vilken gud min morfar är i köket. Det är alltid ljuvligt gott :)
   Vi donade och fixade med mormor: tömde porer, rykte skäggstrån. Ha, vid det här laget undrar ni säkert vad sjutton det är ni läser. Men det är sånt här vi kallar kvalitets tid och nöje i vår familj! Hon blev jättenöjd. Vi passade även på att fixa deras fötter, eller min mamma. Då hon är den som alltid har gjort det. Jag rullade håret på mormor.
   Någonstans efter detta så däckade jag i ett hörn av deras soffa. Gött mos rent ut sagt. Ikväll har varit kvällen denna vecka som jag unnar mig själv. Jag har bara tagit det lungt. Röjt unnan alla grejjer som hamna på golvet efter min hemkost. Tagit en långt och varmt bad tillsammans med en av badbomberna jag fick av mor. Och nu är det lite kvalitetstid tillsammans med killarna i Italian Job.
Visynsimarshallensskugga-Amen