Fredag 15/4 - This is your 7:30 wake-up call
Vaknade med ett ryck. Stod i givakt och stirrade omkring mig. Vad vare som var fel? Vad vare som lät? Vart skulle jag? Varför står jag upp? Jo det är brandlarmet, vi måste ut.
Mors kommentar: Tur att man sover i pyjamasbyxor!
Frågar i receptionen varför brandlarmet tjuter hos oss men ingen som stirrar runt. Tydligen ett falskalarm. Så när jag kommer tillbaka till min lätt uppstirrade mor säger jag iskallt att receptionisten hade svarat
-This is your 7.30 wake-up call.
Mycket lustigt tyckte jag, och det tyckte min mor också. Vart får jag allt ifrån?
Ni skulle ha varit med på frukosten. Den var helt grym. Har aldrig fattat vitsen med äggröra förens nu. Det är ju grymmt gott. Särskillt om det serveras lite uppstekta champinjoner till samt bacon. Jummie. Där satt vi och frossa i oss av alla dess läckerheter. Och tydligen så serveras det alltid någon form av pasteris till. Dvs fikabröd. På en Fredag :).
Shoopingdagen var här. Vi drog till Oxfordstreet. Besökte alla de stora köpcentrena. Selfridge, Debenhams, M&S. På vissa åkte vi bara rulltrappa, på vissa besökte vi toaletten, på vissa shoppa vi och på vissa gick vi bara runt och klämde och kände på saker. Det finns några sjuka rullatrappor inne på Debenhams. Helt galet, men jag fixade att åka dem. Jag och mor framarbetade ett sätt, så till slut kunde jag åka dem utan en massa knep och blockeringar. Blev inte ens svettig i knävecken. Så duktig var jag så ni anar inte. Men jag har ju ifs tränat på min höjdskräck. Sen kommer vissa moment alltid vara jobbiga och ångestframkallande, men jag låter dem inte begränsa mig.
Vid 15.30 hade vi en afternoon the reservation på Portrait Gallery på National Gallery. Vi hade försökt att inte äta så mycket innan detta för att vi skulle orka. Mina damer och herrar, det var helt galet. Vi fick in ett tvåvåningsfat med smörgåsar, kakor, morotskaka, scones med marmelad och grädde till. Varsin kanna med the och sen var det bara å mumsa. Herregud så gott allting var. Åt så vi blev alldelles mätta. Det var några stackras kakor som blev ratade. Men vi kämpade på. Tillslut sa mitt insulin infrån att det inte orkade mer, att nu fick det vara nog. Så luta dig tillbaka och njut av utsikten. Och vilken utsikt det var. Vi satt som sagt högst upp på National Gallery. Med utsikt söder ut över BigBen, Millenium Eye etc. Galet flott och vackert. Stilla och rofyllt, nästan så jag glömde bort den pulsen som existerade nere på gatan.
Tillbaka till Primarket på Oxfordstreet för lite mer shoopuntilyoudrop. Var bara till att ta en kasse och sedan sicksacka oss fram mellan hormonstinna tonårsflickor och prisjagande utlänningar. För här är det billigt vill jag lova. Fyllde halva min resväska för en 600 ca. Det är inte illa det. Hitta en massa söta och fina och coola ting. Kan ju bara säga en sak att provrummen är så himla nice i London. På plussize affären var det väl tilltagna provrum med en liten ringklocka för att tillkalla hjälp. På Primarket var det mest bara varmt och svettigt av spottarna i taket. Men hur som haver så fick jag kläderna provade och sorterade bort några enstaka plagg av de jag hade valt bort. Väl ute i butiken igen så kom jag in i rutinerna. Hittade man något man ville ha så var det bara till å slita på sig det på stående fot och prova, då kön till provrummet var typ 100 meter lång samt kontrollerades av klädfascister.
Mor föreslog att vi skulle handla med oss Sushi och vin till hotellet och njuta där. Då hon inte kände sig helt hundra i halsen. Sagt och gjort. Vi handplckade sushin och begav oss mot Putney. Hoppade in på närmsta supermarket och handlade på oss hallon och vaniljpudding och lite jackobs creek. Så var kvällen räddad. Dock glömde vi bort det lilla problemmet med skedar, hittade en sked bland hotellets bjudservis av thekoppar och skorpor. Så vi hade en sked och varsin uppsättning ätpinnar till sushin. Och på nått vis lyckades vi få i oss våran tvårätters obehindrat. Vinet drack vi ur drickesglasen som var placerade som tandborstmuggar i badrummet. Flott serru. På tv råkade det ju vara dödligt vapen, så vi fick offra oss. Mamma som inte riktigt hänger med i talets engelska nöjde sig stundtals med att bara titta på Mel Gibbson. Som om det inte hade varit för att han är en skitstövel ser bra ut :)
Mors kommentar: Tur att man sover i pyjamasbyxor!
Frågar i receptionen varför brandlarmet tjuter hos oss men ingen som stirrar runt. Tydligen ett falskalarm. Så när jag kommer tillbaka till min lätt uppstirrade mor säger jag iskallt att receptionisten hade svarat
-This is your 7.30 wake-up call.
Mycket lustigt tyckte jag, och det tyckte min mor också. Vart får jag allt ifrån?
Ni skulle ha varit med på frukosten. Den var helt grym. Har aldrig fattat vitsen med äggröra förens nu. Det är ju grymmt gott. Särskillt om det serveras lite uppstekta champinjoner till samt bacon. Jummie. Där satt vi och frossa i oss av alla dess läckerheter. Och tydligen så serveras det alltid någon form av pasteris till. Dvs fikabröd. På en Fredag :).
Shoopingdagen var här. Vi drog till Oxfordstreet. Besökte alla de stora köpcentrena. Selfridge, Debenhams, M&S. På vissa åkte vi bara rulltrappa, på vissa besökte vi toaletten, på vissa shoppa vi och på vissa gick vi bara runt och klämde och kände på saker. Det finns några sjuka rullatrappor inne på Debenhams. Helt galet, men jag fixade att åka dem. Jag och mor framarbetade ett sätt, så till slut kunde jag åka dem utan en massa knep och blockeringar. Blev inte ens svettig i knävecken. Så duktig var jag så ni anar inte. Men jag har ju ifs tränat på min höjdskräck. Sen kommer vissa moment alltid vara jobbiga och ångestframkallande, men jag låter dem inte begränsa mig.
Vid 15.30 hade vi en afternoon the reservation på Portrait Gallery på National Gallery. Vi hade försökt att inte äta så mycket innan detta för att vi skulle orka. Mina damer och herrar, det var helt galet. Vi fick in ett tvåvåningsfat med smörgåsar, kakor, morotskaka, scones med marmelad och grädde till. Varsin kanna med the och sen var det bara å mumsa. Herregud så gott allting var. Åt så vi blev alldelles mätta. Det var några stackras kakor som blev ratade. Men vi kämpade på. Tillslut sa mitt insulin infrån att det inte orkade mer, att nu fick det vara nog. Så luta dig tillbaka och njut av utsikten. Och vilken utsikt det var. Vi satt som sagt högst upp på National Gallery. Med utsikt söder ut över BigBen, Millenium Eye etc. Galet flott och vackert. Stilla och rofyllt, nästan så jag glömde bort den pulsen som existerade nere på gatan.
Tillbaka till Primarket på Oxfordstreet för lite mer shoopuntilyoudrop. Var bara till att ta en kasse och sedan sicksacka oss fram mellan hormonstinna tonårsflickor och prisjagande utlänningar. För här är det billigt vill jag lova. Fyllde halva min resväska för en 600 ca. Det är inte illa det. Hitta en massa söta och fina och coola ting. Kan ju bara säga en sak att provrummen är så himla nice i London. På plussize affären var det väl tilltagna provrum med en liten ringklocka för att tillkalla hjälp. På Primarket var det mest bara varmt och svettigt av spottarna i taket. Men hur som haver så fick jag kläderna provade och sorterade bort några enstaka plagg av de jag hade valt bort. Väl ute i butiken igen så kom jag in i rutinerna. Hittade man något man ville ha så var det bara till å slita på sig det på stående fot och prova, då kön till provrummet var typ 100 meter lång samt kontrollerades av klädfascister.
Mor föreslog att vi skulle handla med oss Sushi och vin till hotellet och njuta där. Då hon inte kände sig helt hundra i halsen. Sagt och gjort. Vi handplckade sushin och begav oss mot Putney. Hoppade in på närmsta supermarket och handlade på oss hallon och vaniljpudding och lite jackobs creek. Så var kvällen räddad. Dock glömde vi bort det lilla problemmet med skedar, hittade en sked bland hotellets bjudservis av thekoppar och skorpor. Så vi hade en sked och varsin uppsättning ätpinnar till sushin. Och på nått vis lyckades vi få i oss våran tvårätters obehindrat. Vinet drack vi ur drickesglasen som var placerade som tandborstmuggar i badrummet. Flott serru. På tv råkade det ju vara dödligt vapen, så vi fick offra oss. Mamma som inte riktigt hänger med i talets engelska nöjde sig stundtals med att bara titta på Mel Gibbson. Som om det inte hade varit för att han är en skitstövel ser bra ut :)
Kommentarer
Trackback
