Torsdag 14/4 - London calling
Okristerligt tidigt, eller i fas med att bagarns första bullar är redo för försäljning. Sådär runt 4 snåret klev jag upp. Försökte skaka liv i min fortfarande sovande kropp. Packade ihop det sista i resväskan. Förberedde handbagaget med lite smått och gått i dryckesväg. Allt för att stilla resfebern och höjdskräcken. Han till och med sätta mig och glo på lite film innan mor och far kom och hämta upp mig. Off till tågstation bar det och jag och mor var mer än pigga. Men hur som haver. Vi klev på tåget, dock i fel ända så vi fick tränga oss genom det tomt ekande tåget bak till sista vagnen för att där slå ner våra semifeta svenska rumpor i första klass. Upp till Arlanda styrde vi kosan. Dukade upp frukost och tilltugg. Började klunka rom och cola :) Det är livet det.
Känslan när vi klev in på Arlanda och SkyCity slog mig, att skulle jag bli fast mellan mitt hemland och det land jag reser ifrån pga poliktiskta ogentligheter a la lost in translation, skulle det inte göra mig någonting att bli fast inne på Arlanda. Där finns ju allt och lite till. Riktigt spännande. En annan tanke som slog mig var att det var en överhängade mängd kosymisar som svävade runt i hallarna. Är det typiskt svenskt med kostym när du reser? Här och var dök det fram en gummistövelsbärande/fleectröjsbärande helyllesvensk så jag stilla mig lite med att slita fram eveningstassen för att matcha in.
SAS har ju nått så fantastiskt som självincheckningsdiskar. Två problem med detta. Det precis som vi alla andra självinchekningsdiskar borde det finnas åldersgräns samt en tidsbrist. Har du inte klarat av det du ska göra inom 3 minuter - Step aside. För här var det kö, och den andra hillbillisen före den andra. Oh my god! Väl framme vi disken så fick någon annan, nämner inga namn men det var inte jag utan den andre, lite panik. Då det stod att planet var fullt. Vi förflyttade oss ur kön och uppsökte någon i SAS kläder för att gråta ut en skvätt. Där fick fick vi informationen om att planet var fullbokat och allt SAS ville var att kolla om någon kunde tänka sig ett senare flight för att underlätta för andra som hade flera plan att passa. Så vi gick tillbaka till kön, knappade in oss och fick ut våra remsor och boardingpasses. Sedan fick vi ställa oss i ytterligare en kö vänta på att få lämna in vårt bagage. Det var en uthärdlig kö och snart var vi på andra sidan gränsen. Vi befann oss i ingemansland - i taxfree land.
Här ska tilläggas att jag är hysteriskt rädd för att flyga. Bryter ihop i 9 fall av 10. Som tur var hamnade jag brevid en kvinna som reste ifrån Hemavan till Canada. Och skulle få göra 4 byten av plan. Det är många start och landning det och många timmar i tyngdlöst tillstånd. Så tack vara att denna kvinna börja prata med mig, på engelska ska tilläggas, så fintade hon bort min höjdrädsla och jag fokuserade på nått annat. Det är konstigt det där, att allt som behövdes var en cannadick att prata med för att inte börja gråta. Snacka om effektiv beteendeterapi. Landningen på Heathrow var väll aningen diskutabel. Det var lite stuttsigt och stökigt men vi kom ner iaf och ut ur planet. Här någonstans är det ju alltid lika intressant. Vem ska knäppa av sig bältet först, innan lampan för detta är släkt, samt ställa sig upp för att plocka ut sitt handbagage först?! Denna kommer ju ändå aldrig av planet först...
Heathrow ser lite annorlunda ut i gemförelse med kosymtnisse iaktagelsen på Arlanda. På Heathrow är det mångkulturellt. Många stora familjer med exotisk härkomst i förgranna och guldbeprydda kläder. Det är underbart. Och sedan att allt är täckt av heltäckningsmattor ger det hela den här brittiska lite lätt astmaframkallande känslan. Ni vet det kliar och trycker i luftrören och inte så där som det gör efter att du sugit i dig en commers utan filter.
På tuben påväg till hotellet klivet det på en snubbe i gubbkeps och tweedjacka. Samt en axelväska och en god bok. Jag och mor vända oss mot varandra och fråga om vi tänkte samma sak. Det var en kopia i alla avseenden av vår favorit MD, House. Galet, försökte göra en paparazzifotning men jag var inte så skillad på det. Får träna lite inför framtida ihopstötningar med kändisar. Runt 14 tiden satt vi i Coventgarden och käkade. Det är en surralistisk känsla att jag kan ta mig över delar av jordklotet och käka frukost hemma i Sverige för att några timmar senare käka lunch i London. I Like svindlande tanke. Efter att ha smek i oss måltiden så började vår strapatts vi rusade fram mellan Chinatown, SOHO, Picadilly circus, Leicster square och kände att vi hade avverkat en majoritet av de sevärdheter som finns i London i gatuväg. Det var intressant. Visste ni att det finns en osmakliga saker hängandes i fönstren till restuarngerna i chinatown tillexempel? Nej trodde väll det, men det vet jag. Desstuom vet jag att det finns en massa fräna bakverk och tårtor av alla dess slag i frönstret brevid. Så nu vet ni det. For your info så finns det en massa Starbucks i London men inte ett enda Java ;) Men det gjorde inget, för Starbucks är typ skitgott det med.
Kvällstid befann vi oss i Towern där vi skulle bevittna Cermonie of the keys, vilket är en 700 årig tradition. Vi var där i väldigt god tid vilket gjorde att vi stroasade runt, eller mestadels stod och trampade på samma ställe. Fotade oss och massa intressanta människor samt sevärdheterna vi kunde se ifrån Towerns strand intill Temsen. Klockan drog sig sakta mot 21.00. Vi började tvivla på att det skulle bli någon cermoni. Då de låste de yttre grindarna. Det dök upp lite annat planlöst drivande folk. Som så fort grinden öppnades (då det nu hölls någon form av festligheter inne på Towern med en massa finklätt socitetsfolk) för att släppa in någon snoffisgt klädd person, störtade mot grinden i hopp om att kunna kila in en fot mellan stolparna för att kunna squeeza sig förbi vakten och in på området, då de ju skulle på en föreställning av något slag som de absolut inte fick komma försent till. Så där satt jag och mor och betraktade allt detta och skrattade gott för oss själva. Då denna scen inte bara utspelade sig en gång utan ett flertal gånger. Myckte roande för oss som var där. Vid halv tio blev vi sedan insläppta för att bevittna detta mångåriga skådespel av historia. Det är lite intressant att känna historiens vindslag slå en över käften ibland. Se det vettja, det som är lite tricky är att man måste skicka in ett handskrivet brev och då behövs engelska frimärken. Så det är där någonstans det blir knepigt om du inte hade någon vän i England. Annars är föreställning gratis och över på 40 minuter cirkus.
Sedan återvände vi till hotellet och kröp ner i sängarna och njöt att vi efter 20 timmars vaket tillstånd äntligen fick ro och vila.
Känslan när vi klev in på Arlanda och SkyCity slog mig, att skulle jag bli fast mellan mitt hemland och det land jag reser ifrån pga poliktiskta ogentligheter a la lost in translation, skulle det inte göra mig någonting att bli fast inne på Arlanda. Där finns ju allt och lite till. Riktigt spännande. En annan tanke som slog mig var att det var en överhängade mängd kosymisar som svävade runt i hallarna. Är det typiskt svenskt med kostym när du reser? Här och var dök det fram en gummistövelsbärande/fleectröjsbärande helyllesvensk så jag stilla mig lite med att slita fram eveningstassen för att matcha in.
SAS har ju nått så fantastiskt som självincheckningsdiskar. Två problem med detta. Det precis som vi alla andra självinchekningsdiskar borde det finnas åldersgräns samt en tidsbrist. Har du inte klarat av det du ska göra inom 3 minuter - Step aside. För här var det kö, och den andra hillbillisen före den andra. Oh my god! Väl framme vi disken så fick någon annan, nämner inga namn men det var inte jag utan den andre, lite panik. Då det stod att planet var fullt. Vi förflyttade oss ur kön och uppsökte någon i SAS kläder för att gråta ut en skvätt. Där fick fick vi informationen om att planet var fullbokat och allt SAS ville var att kolla om någon kunde tänka sig ett senare flight för att underlätta för andra som hade flera plan att passa. Så vi gick tillbaka till kön, knappade in oss och fick ut våra remsor och boardingpasses. Sedan fick vi ställa oss i ytterligare en kö vänta på att få lämna in vårt bagage. Det var en uthärdlig kö och snart var vi på andra sidan gränsen. Vi befann oss i ingemansland - i taxfree land.
Här ska tilläggas att jag är hysteriskt rädd för att flyga. Bryter ihop i 9 fall av 10. Som tur var hamnade jag brevid en kvinna som reste ifrån Hemavan till Canada. Och skulle få göra 4 byten av plan. Det är många start och landning det och många timmar i tyngdlöst tillstånd. Så tack vara att denna kvinna börja prata med mig, på engelska ska tilläggas, så fintade hon bort min höjdrädsla och jag fokuserade på nått annat. Det är konstigt det där, att allt som behövdes var en cannadick att prata med för att inte börja gråta. Snacka om effektiv beteendeterapi. Landningen på Heathrow var väll aningen diskutabel. Det var lite stuttsigt och stökigt men vi kom ner iaf och ut ur planet. Här någonstans är det ju alltid lika intressant. Vem ska knäppa av sig bältet först, innan lampan för detta är släkt, samt ställa sig upp för att plocka ut sitt handbagage först?! Denna kommer ju ändå aldrig av planet först...
Heathrow ser lite annorlunda ut i gemförelse med kosymtnisse iaktagelsen på Arlanda. På Heathrow är det mångkulturellt. Många stora familjer med exotisk härkomst i förgranna och guldbeprydda kläder. Det är underbart. Och sedan att allt är täckt av heltäckningsmattor ger det hela den här brittiska lite lätt astmaframkallande känslan. Ni vet det kliar och trycker i luftrören och inte så där som det gör efter att du sugit i dig en commers utan filter.
På tuben påväg till hotellet klivet det på en snubbe i gubbkeps och tweedjacka. Samt en axelväska och en god bok. Jag och mor vända oss mot varandra och fråga om vi tänkte samma sak. Det var en kopia i alla avseenden av vår favorit MD, House. Galet, försökte göra en paparazzifotning men jag var inte så skillad på det. Får träna lite inför framtida ihopstötningar med kändisar. Runt 14 tiden satt vi i Coventgarden och käkade. Det är en surralistisk känsla att jag kan ta mig över delar av jordklotet och käka frukost hemma i Sverige för att några timmar senare käka lunch i London. I Like svindlande tanke. Efter att ha smek i oss måltiden så började vår strapatts vi rusade fram mellan Chinatown, SOHO, Picadilly circus, Leicster square och kände att vi hade avverkat en majoritet av de sevärdheter som finns i London i gatuväg. Det var intressant. Visste ni att det finns en osmakliga saker hängandes i fönstren till restuarngerna i chinatown tillexempel? Nej trodde väll det, men det vet jag. Desstuom vet jag att det finns en massa fräna bakverk och tårtor av alla dess slag i frönstret brevid. Så nu vet ni det. For your info så finns det en massa Starbucks i London men inte ett enda Java ;) Men det gjorde inget, för Starbucks är typ skitgott det med.
Kvällstid befann vi oss i Towern där vi skulle bevittna Cermonie of the keys, vilket är en 700 årig tradition. Vi var där i väldigt god tid vilket gjorde att vi stroasade runt, eller mestadels stod och trampade på samma ställe. Fotade oss och massa intressanta människor samt sevärdheterna vi kunde se ifrån Towerns strand intill Temsen. Klockan drog sig sakta mot 21.00. Vi började tvivla på att det skulle bli någon cermoni. Då de låste de yttre grindarna. Det dök upp lite annat planlöst drivande folk. Som så fort grinden öppnades (då det nu hölls någon form av festligheter inne på Towern med en massa finklätt socitetsfolk) för att släppa in någon snoffisgt klädd person, störtade mot grinden i hopp om att kunna kila in en fot mellan stolparna för att kunna squeeza sig förbi vakten och in på området, då de ju skulle på en föreställning av något slag som de absolut inte fick komma försent till. Så där satt jag och mor och betraktade allt detta och skrattade gott för oss själva. Då denna scen inte bara utspelade sig en gång utan ett flertal gånger. Myckte roande för oss som var där. Vid halv tio blev vi sedan insläppta för att bevittna detta mångåriga skådespel av historia. Det är lite intressant att känna historiens vindslag slå en över käften ibland. Se det vettja, det som är lite tricky är att man måste skicka in ett handskrivet brev och då behövs engelska frimärken. Så det är där någonstans det blir knepigt om du inte hade någon vän i England. Annars är föreställning gratis och över på 40 minuter cirkus.
Sedan återvände vi till hotellet och kröp ner i sängarna och njöt att vi efter 20 timmars vaket tillstånd äntligen fick ro och vila.
Kommentarer
Trackback
