Dåliga vanor
Sommaren var kort. Om du frågar mig dvs, men vem skulle fråga mig nått sånt? För vem pratar med någon annan om nått som är negativt egentligen? Vem vill prata om nått negativt, och vem vill lyssna på någon annan som pratar om nått negativt? Det är en ekvation som inte går ihop.
På sistonde har jag haft utomkroppsliga upplevelser när jag pratar, det är hemskt. Har svårt att koncentrera mig på vad jag egentligen skulle säga. Blir mest ett enda stort fokus på hur jag låter (och varför har ingen sagt att jag har en barnslig mans röst), när jag upprepar ett ord (och nej jag kan inte förklara varför blir bara felkopplat i huvuvdet) samt att jag pratar om extremt tråkiga och egocentrerade saker. För att vara en empatisk person som bryr sig extremt mycket om min medmänniskor har jag ett kopiöst behov av att prata om mig själv och vad jag varit med om. Tyvärr är det jag varit med om inte alla gånger så spännande som jag själv vill tro. För mig är det ju hela världen, oftast för att inget och då menar jag absolut inget annat har hänt mig... Tragiskt jag vet!
Johan Westman var sommarpratar i P1. Kommer i och för sig egentligen inte ihåg om det var han som sa detta men i alla fall. Den värsta ensamheten är den ofrivilliga ensamheten. Den påtvingade ensamheten. Det kan ju faktiskt vara skönt att vara själv ibland. Att få vara med sig själv och sina tankar. Inte för att jag någonsin kommer någon vart då. Utan kör lätt fast i nått surt gammalt fantasilöst spår. Jag har kommit till insikt med att jag är outgrundligt rädd för att hamna i den ofrivilliga ensamheten. Får jag en stund över fyller jag den gärna med en massa projekt. Har jag några timmar över tills jag ska träffa någon så bokar jag upp att vara med någon annan fram tills dess. Jag tror mig ha kommit till insikt att detta inte är någon bra taktik, utan att det lätt leder till att jag bränner mina broar med mina kompisar och familj. Som en del av detta väljer jag att vara med endast ett fåtal människor, jag vet inte om det är för att slita ut ett gäng i taget, eller om det är så att jag innerst inne känner att jag bränt mina broar hos dem redan. Det är en konstant träning för mig att fokusera, att vara närvarande och prioritera här och nu.
Seuppsåkanskevisyns
På sistonde har jag haft utomkroppsliga upplevelser när jag pratar, det är hemskt. Har svårt att koncentrera mig på vad jag egentligen skulle säga. Blir mest ett enda stort fokus på hur jag låter (och varför har ingen sagt att jag har en barnslig mans röst), när jag upprepar ett ord (och nej jag kan inte förklara varför blir bara felkopplat i huvuvdet) samt att jag pratar om extremt tråkiga och egocentrerade saker. För att vara en empatisk person som bryr sig extremt mycket om min medmänniskor har jag ett kopiöst behov av att prata om mig själv och vad jag varit med om. Tyvärr är det jag varit med om inte alla gånger så spännande som jag själv vill tro. För mig är det ju hela världen, oftast för att inget och då menar jag absolut inget annat har hänt mig... Tragiskt jag vet!
Johan Westman var sommarpratar i P1. Kommer i och för sig egentligen inte ihåg om det var han som sa detta men i alla fall. Den värsta ensamheten är den ofrivilliga ensamheten. Den påtvingade ensamheten. Det kan ju faktiskt vara skönt att vara själv ibland. Att få vara med sig själv och sina tankar. Inte för att jag någonsin kommer någon vart då. Utan kör lätt fast i nått surt gammalt fantasilöst spår. Jag har kommit till insikt med att jag är outgrundligt rädd för att hamna i den ofrivilliga ensamheten. Får jag en stund över fyller jag den gärna med en massa projekt. Har jag några timmar över tills jag ska träffa någon så bokar jag upp att vara med någon annan fram tills dess. Jag tror mig ha kommit till insikt att detta inte är någon bra taktik, utan att det lätt leder till att jag bränner mina broar med mina kompisar och familj. Som en del av detta väljer jag att vara med endast ett fåtal människor, jag vet inte om det är för att slita ut ett gäng i taget, eller om det är så att jag innerst inne känner att jag bränt mina broar hos dem redan. Det är en konstant träning för mig att fokusera, att vara närvarande och prioritera här och nu.
Seuppsåkanskevisyns
Kommentarer
Trackback
