Söndag 17/4 - En lång väg hem
Ni vet hur det är sista dagen på en semester. Man är licksom på väg hem från det att man vaknar tills det att man landar i sin egen säng hemma. Det är konstigt, men det är bara så. I alla fall för mig, jag är licksom påväg hela dagen mot min egen säng. Märkligt kan en del tänka, men jag är no helt enkelt lite hemmakär. Som vanligt åt vi en outstandig frukost. Njöt verkligen av det och tänkte i varje tugga att det var sista gången jag åt nått så gott. Men vad kan jag göra. Kanske ska börja göra äggröra varje morgon. Det är ju ändå rätt så gott.
Vi begav oss till Victoria station och lassade av oss de stora väskorna. Bara för att senare under dagen kunna göra ett besök på Harrods, och där är ju inga tattiga resväskor välkomna. Tog bussen till Kensigton road. Det är flott det. In genom de storra portarna på Harrods. Och sen tog vi oss en snabb sväng in i presentshoppen. Där inne var det ju helt hysteriskt. Hur mycket folk som helst som stressa runt och kolla på saker. Orka med stressade människor. Försökte titta igenom hyllorna efter roliga saker som kunde införskaffas som ett minne av resan. Då högg helt plöstligt en pojk med förkläde tag i mig och förklarade vart kön var. Jaha tänkte jag, skulle jag ställa mig i kön. Jaha men då gör jag väll det. Efter att ha stått där i 30 sekunder insåg jag att jag inte ens hade något i min hand än som jag skulle betala för. Galet. Gick då med raska steg och plockade på mig en badanka a la Harrods. Efter detta följde lite rulltrappsåkande.
Sedan letade vi oss fram till en Yo! bar och gluffsade i oss sushi och en pava vin. Mor var ju trots allt sjuk och behövde medicin. Så där satt vi och flamsade, och pratade om vart annat. Vi började så småningom bege oss mot Vicotria station igen för att puttra mot Heathrow. Någonstans efter Earls coart somnade jag sittande med ryggsäcken i knät och ett krampande grepp som väskan som stod på andra sidan plexiglaset brevid mig.
På Hethrow var det fortfarande fullt med olika kulturer. Vi slog oss ner, mor hade feber delirium eller så var det vinet i kombination med paracetamol som började ta ut sin rätt. Hon petade lite i maten hon ville ha. Tvingade sig att äta ett pommesfrit i taget. Ni anar inte hur ont det gör i själen när jag ser någon som är sjuk och inget kan göra. Snacka om etisk stress. Inne i vänthallen var det någon farbror som balla ur, tydligen hade han diabetes. Eller iaf lyckades polisen få fram det och tillkallade sjukvårdare, eller sjuksköterskor. Svårt att avgöra på det avståndet. Längtade ju inte lite tillbaka till jobbet. Å då fick jag ändå bara se när de tog ett blodsocker prov på honom. Hmf. Snart skulle vi vara i Sverige igen.
SAS är nog det punktligaste jag varit med om. Det enda som strula på hemvägen var att det är kö ut ifrån Heathrow, men det är det ju alltid. Så där stod vi som flygmaskin nr 10 i ordningen att få lyfta. Läste under hela hemresan. Det var avkopplande. Tyckte faktsikt att det gick hur bra som helst och flyga. Är lite nöjd med min insats, inte för att det var jag som flaxade med vingarna så att vi tog oss hem. Älskar när Kaptenen säger att det var bra förhållanden på väg till England så vi krämar på lite i marshfart tillbaka till Sverige för det fixar planet. Looooove it. Så någonstans där runt halv 23 landande vi på Arlanda. Sight for sour eyes. Jag lyckades även nu gissa rätt på vilken gråhårig gubbe som skulle bli den första att ställa sig upp. För bältena var det flera som knäppte upp innan vi en sladdat in vid gaten. Det tycker jag är konstigt med tanke på vad som hände det stackars lilla planet på JFK bara någon vecka tidigare. Hur som haver kysste jag marken när vi kommit in. Så skönt att vara hemma. Vi var för övrigt sist av planet bara för att slippa stå och stressa och ändå inte komma någonstans. Inne vid rullbanden så gick mor på toa, och precis innan hon kommer ut så kommer Malin Baryad ut. Men tanke på min tidigare starstruck rörde jag inte en fena. Eller jag drog lite på smilbanden då hon kom tillsammans med ett gäng Odd Molly kossor som varit i Madrid, och där någonstans glömt bort hur man säger Anna och Maria på svenska. Så det var tvugna och stöna fram [An-a] eller [Marraja].
Hemma i Öret var vi inte fören frammtå 02 på natten. Till vår hjälp hade vi en arbetsskygg finne till busschaufför. Vilket kunde vara underhållande de få gånger han tog micken och till ordade.
Äntligen hemma!
Vi begav oss till Victoria station och lassade av oss de stora väskorna. Bara för att senare under dagen kunna göra ett besök på Harrods, och där är ju inga tattiga resväskor välkomna. Tog bussen till Kensigton road. Det är flott det. In genom de storra portarna på Harrods. Och sen tog vi oss en snabb sväng in i presentshoppen. Där inne var det ju helt hysteriskt. Hur mycket folk som helst som stressa runt och kolla på saker. Orka med stressade människor. Försökte titta igenom hyllorna efter roliga saker som kunde införskaffas som ett minne av resan. Då högg helt plöstligt en pojk med förkläde tag i mig och förklarade vart kön var. Jaha tänkte jag, skulle jag ställa mig i kön. Jaha men då gör jag väll det. Efter att ha stått där i 30 sekunder insåg jag att jag inte ens hade något i min hand än som jag skulle betala för. Galet. Gick då med raska steg och plockade på mig en badanka a la Harrods. Efter detta följde lite rulltrappsåkande.
Sedan letade vi oss fram till en Yo! bar och gluffsade i oss sushi och en pava vin. Mor var ju trots allt sjuk och behövde medicin. Så där satt vi och flamsade, och pratade om vart annat. Vi började så småningom bege oss mot Vicotria station igen för att puttra mot Heathrow. Någonstans efter Earls coart somnade jag sittande med ryggsäcken i knät och ett krampande grepp som väskan som stod på andra sidan plexiglaset brevid mig.
På Hethrow var det fortfarande fullt med olika kulturer. Vi slog oss ner, mor hade feber delirium eller så var det vinet i kombination med paracetamol som började ta ut sin rätt. Hon petade lite i maten hon ville ha. Tvingade sig att äta ett pommesfrit i taget. Ni anar inte hur ont det gör i själen när jag ser någon som är sjuk och inget kan göra. Snacka om etisk stress. Inne i vänthallen var det någon farbror som balla ur, tydligen hade han diabetes. Eller iaf lyckades polisen få fram det och tillkallade sjukvårdare, eller sjuksköterskor. Svårt att avgöra på det avståndet. Längtade ju inte lite tillbaka till jobbet. Å då fick jag ändå bara se när de tog ett blodsocker prov på honom. Hmf. Snart skulle vi vara i Sverige igen.
SAS är nog det punktligaste jag varit med om. Det enda som strula på hemvägen var att det är kö ut ifrån Heathrow, men det är det ju alltid. Så där stod vi som flygmaskin nr 10 i ordningen att få lyfta. Läste under hela hemresan. Det var avkopplande. Tyckte faktsikt att det gick hur bra som helst och flyga. Är lite nöjd med min insats, inte för att det var jag som flaxade med vingarna så att vi tog oss hem. Älskar när Kaptenen säger att det var bra förhållanden på väg till England så vi krämar på lite i marshfart tillbaka till Sverige för det fixar planet. Looooove it. Så någonstans där runt halv 23 landande vi på Arlanda. Sight for sour eyes. Jag lyckades även nu gissa rätt på vilken gråhårig gubbe som skulle bli den första att ställa sig upp. För bältena var det flera som knäppte upp innan vi en sladdat in vid gaten. Det tycker jag är konstigt med tanke på vad som hände det stackars lilla planet på JFK bara någon vecka tidigare. Hur som haver kysste jag marken när vi kommit in. Så skönt att vara hemma. Vi var för övrigt sist av planet bara för att slippa stå och stressa och ändå inte komma någonstans. Inne vid rullbanden så gick mor på toa, och precis innan hon kommer ut så kommer Malin Baryad ut. Men tanke på min tidigare starstruck rörde jag inte en fena. Eller jag drog lite på smilbanden då hon kom tillsammans med ett gäng Odd Molly kossor som varit i Madrid, och där någonstans glömt bort hur man säger Anna och Maria på svenska. Så det var tvugna och stöna fram [An-a] eller [Marraja].
Hemma i Öret var vi inte fören frammtå 02 på natten. Till vår hjälp hade vi en arbetsskygg finne till busschaufför. Vilket kunde vara underhållande de få gånger han tog micken och till ordade.
Äntligen hemma!
Kommentarer
Trackback
