När jag var liten
som sagt, när jag var liten önskade jag att jag kunde få vara sjuk. Dels fanns det en massa förmåner med detta. En fick ju vara hemma från skolan (altid lika uppskattat), samt äta glass (ifall en hade feber) och bli ompysslad av närmast sörjande (mor/far/mormor). Detta var då. Då sjukdom var ett rosa fluffigt moln...
Och verkligheten är idag. Då får man ligga där i sin ensamhet och ingen vill veta av en, iaf inte på nära håll. I ett försök att styra upp min tillvaro tänkte jag åka och handla igår. För att ha ett utbud av råvaror som är ätliga i mitt hem. Jag kom så långt som till mina föräldrar, sen blev jag sittande på en stol där med en filt omkring mig. Hade ingen lust att åka någonstans och så blev det också. Fick skjuss hem, svepte in mig i en filt där med, insåg att jag inte kommer vara kapabel till något idag (läs tisdag) ringe Mums och ställde in kvällsaktiviteten och sedan till praktiken för att belysa min frånvaro där.
Idag är idag, och min hals gör sig påmind, kan vi kortfattat säga. Det fick bli ett besök på apoteket för att inhandla div medikament. Så när jag då står där vid förkylningshyllan och dividerar hurvida jag ska köpa bafucin eller strepsils till min värkande hals nyser jag. Detta mina kära läsare brukar inte vara något problem, då det oftast bara blir en liten dusch av partiklar ut i kosmos. Men som ett härligt undantag i livet blev det en annan utgång, från min näsa och sammakopplat med min jacka och hallsduk dinglande en lätt grön och tjockflytande snorlomma. Det var nog ingen vacker syn. Varpå jag försökte gömma mig bakom intimhyllan och reparera skadan. I en desperat handling svepte jag ihop snoret som dinglade i min halsduk, torkade på jackan och bad till Gud att ingen skulle ha hunnit sett detta sattyg.
Hemma så utsatta jag mig för nästa roliga händelse, rektaltermometer. Det gick an som liten, just för att man hade en närmast sörjande som visade omtanke och vård för en i denna handling av pinsamhet. Som vuxen får man ligga där med byxorna nere och skämmas i 30-45 sekunder i väntan på pipande! Utgången blev 38.3 grader.
Ja mina damer och herrar, jag är sjuk och det är ruskigt synd om mig!
Atjo
Och verkligheten är idag. Då får man ligga där i sin ensamhet och ingen vill veta av en, iaf inte på nära håll. I ett försök att styra upp min tillvaro tänkte jag åka och handla igår. För att ha ett utbud av råvaror som är ätliga i mitt hem. Jag kom så långt som till mina föräldrar, sen blev jag sittande på en stol där med en filt omkring mig. Hade ingen lust att åka någonstans och så blev det också. Fick skjuss hem, svepte in mig i en filt där med, insåg att jag inte kommer vara kapabel till något idag (läs tisdag) ringe Mums och ställde in kvällsaktiviteten och sedan till praktiken för att belysa min frånvaro där.
Idag är idag, och min hals gör sig påmind, kan vi kortfattat säga. Det fick bli ett besök på apoteket för att inhandla div medikament. Så när jag då står där vid förkylningshyllan och dividerar hurvida jag ska köpa bafucin eller strepsils till min värkande hals nyser jag. Detta mina kära läsare brukar inte vara något problem, då det oftast bara blir en liten dusch av partiklar ut i kosmos. Men som ett härligt undantag i livet blev det en annan utgång, från min näsa och sammakopplat med min jacka och hallsduk dinglande en lätt grön och tjockflytande snorlomma. Det var nog ingen vacker syn. Varpå jag försökte gömma mig bakom intimhyllan och reparera skadan. I en desperat handling svepte jag ihop snoret som dinglade i min halsduk, torkade på jackan och bad till Gud att ingen skulle ha hunnit sett detta sattyg.
Hemma så utsatta jag mig för nästa roliga händelse, rektaltermometer. Det gick an som liten, just för att man hade en närmast sörjande som visade omtanke och vård för en i denna handling av pinsamhet. Som vuxen får man ligga där med byxorna nere och skämmas i 30-45 sekunder i väntan på pipande! Utgången blev 38.3 grader.
Ja mina damer och herrar, jag är sjuk och det är ruskigt synd om mig!
Atjo
Kommentarer
Trackback
