Vissa dagar
Ibland kan jag bara känna att jag vill låsa in mig bakom ytterdörren, krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Sedan därifrån planera min dag. Och göra saker som jag VILL göra. Njuta av att ha kontroll. Kanske baka en liten kaka av något slag? Det är min terapi det.
En dag som idag är fantastik. Det är en underbart snölandskap jag blickar ut över. Och en klarblå himmel som solen lyser gassande varm ifrån. Det verkligen värmer i själen och endorfinlagret fylls på. Det är underbart rent ut sagt. Få sitta och ladda upp de urtömda vinterbatteriena. Jag behöver nog lite vår ändå. Känns som om jag inte orkar mycket nu för tiden. Enbart sitter och gäspar och letar efter föremål att fokusera blicken på.
Nu på senaste tiden har jag börjat längta så efter att få börja jobba. Dels att få ta ansvar och hjälpa patienterna. Men också att få vara en individ i en arbetsgrupp. Vill inget hellre än jobba just nu. Som tur är får jag trösta mig med enstaka pass på ambulansen. Alltid något att göra. Dock är det ju ingen permantent lösning, vissa dagar känner man sig inte heller helt prioriterad där. Blir så trött på att aldrig få pass, när jag vet att det finns en massa pass..
Det händer att jag blir trött på mig själv. Att jag svänger i humöret och intresset. Det värsta är när jag tvärvänder i humöret när jag pratar med dig. Du vet att jag inte menar nått med det och att du låter mig hållas, men det känns ändå som att jag inte förtjänar dig. Vill samtidigt inte sitta där en dag och inte få vara med dig. Tanken på att inte få vakna brevid dig på lördagsmorgonen känns obeskrivligt smärtsam. Värker i hela bröstet då!
Amen
En dag som idag är fantastik. Det är en underbart snölandskap jag blickar ut över. Och en klarblå himmel som solen lyser gassande varm ifrån. Det verkligen värmer i själen och endorfinlagret fylls på. Det är underbart rent ut sagt. Få sitta och ladda upp de urtömda vinterbatteriena. Jag behöver nog lite vår ändå. Känns som om jag inte orkar mycket nu för tiden. Enbart sitter och gäspar och letar efter föremål att fokusera blicken på.
Nu på senaste tiden har jag börjat längta så efter att få börja jobba. Dels att få ta ansvar och hjälpa patienterna. Men också att få vara en individ i en arbetsgrupp. Vill inget hellre än jobba just nu. Som tur är får jag trösta mig med enstaka pass på ambulansen. Alltid något att göra. Dock är det ju ingen permantent lösning, vissa dagar känner man sig inte heller helt prioriterad där. Blir så trött på att aldrig få pass, när jag vet att det finns en massa pass..
Det händer att jag blir trött på mig själv. Att jag svänger i humöret och intresset. Det värsta är när jag tvärvänder i humöret när jag pratar med dig. Du vet att jag inte menar nått med det och att du låter mig hållas, men det känns ändå som att jag inte förtjänar dig. Vill samtidigt inte sitta där en dag och inte få vara med dig. Tanken på att inte få vakna brevid dig på lördagsmorgonen känns obeskrivligt smärtsam. Värker i hela bröstet då!
Amen
Kommentarer
Trackback
