Krockodiltårar
För många kockar brukar det ju heta. Tror att jag har en släng av det, fast i mitt fall är kockarna: ny stad, nytt jobb, ny inriktning, nytt sätt att dela lägenhet på, en lång kall och mörk vinter, p-stav, inga vänner (än) i nya staden, alldeles för länge sedan jag fick träffa mina gamla vänner.
Alla dessa "kockar" har resulterat i nått som kan liknas med depression. Gråter ohämmat när jag ser min sambo, när någon på jobbet gör nått fint för mig, när jag pratar med dem där "hemma", minsta motgång... Är ett gråtmonster. Måste ge all heder åt min sambo som är världens ängel och tröstar mig på ett sätt som jag behöver och inte varit med om från en kille tidigare. Han ordinerade att jag måste åka till Örebro idag och träffa dem där (i hopp om att sluta gråta).
Några mer tips?
