Jag är inte bitter
Om det av någon mystisk anledning har gått obemärkt förbi kan jag gladeligen upplysa om att jag har fått jobb på ambulansen till sommaren. Det är helt sjukt och jag hoppar glädjeskutt varje gång jag tänker på det. Detta är inte bara bildligt talat, utan det sker en förflyttning av 75 kg (kärlek) i uppåtgående riktning. Det är fortfarande lite ofattbart att jag gjorde ett oförglömligt intryck på intervjun. Blir nästan lite stolt och rodnar.
Har haft massa underbar KTC den här veckan. Har fått lära mig allt ifrån att sätta infart till att koppla dropp och hanter blod. Det känns för mig som att det är på riktigt nu. Inget tjaffs om att skriva arbeten eller granska forskningsrapporter. Det här är vad jag ska göra resten av min utbildning. Varför grips jag då och då av en känsla av panik? Är det kanske inte meningen att jag ska bära vita oformliga landstinget kläder? Jag kan medge att jag inte inger ett helt betryggande och förtroende ingivande intryck, med tanke på ovanstående inlägg :P Tyvärr känner jag en viss rädsla inför vissa moment. Även om min mor gladeligen berättar för mig om min brist på ödmjukhet, och överväldigande självsäkerhet (gränsande till självgodhet). När jag skulle ta blodprov idag (på en plastarm), hade jag skakningar i stil med Michael J Foxs. Då skulle jag enbart ta ett demonstrativt blodprov (på en plastarm), inte sticka en livs levande och reagernade patient. Det kanske inte var bright att ta studielån över öronen.
V kom och hälsade på mig i lilla Örebro. Vi är bara bäst som lyckades få ihop det. Vi åt apgod mat på stan. Kan verkligen rekomendera Saigon till er hunriga lyssnare. Billigt, bra, mättande och fräscht. Som V sa, det var som ett trevligt och fräsch Mc Donalds. Utan de hiskeliga vita, röd och gula. Supernice! Tog oss ut till Marieberg och båda gjorde värsta fynden. Jag kan dock bara tala för egen räkning. Hittade två klänningar mer as fin skärning och stil på. Är asnöjd. Inte nog med att klänningarna är fina att titta på (inte allra minst på mig :) ) utan det var priset som var det galnaste. 200 riksdaler gick kalaset på. Det är för mig ingenting med tanke på vad jag fick ut av det. Har lyckats fylla upp två galgar till i garderoben.
Tvinga M och Mo att umgås med mig, och äta mat tillsammans med mig. Såg mig själv som deras oönskade kärleksbarn. Deras fullvuxna 75 kg tunga oönskade kärleksbarn, men alla tänder och pågående finnutslag över kroppen. Gott var det med mat iaf. Han mysa med M.K drog lines ifrån "Hassan" och "Pippirull". Jag garva tills jag grät, det är stabilt.
Seriöst mys med kläder på i soffan rules.
overandout
Har haft massa underbar KTC den här veckan. Har fått lära mig allt ifrån att sätta infart till att koppla dropp och hanter blod. Det känns för mig som att det är på riktigt nu. Inget tjaffs om att skriva arbeten eller granska forskningsrapporter. Det här är vad jag ska göra resten av min utbildning. Varför grips jag då och då av en känsla av panik? Är det kanske inte meningen att jag ska bära vita oformliga landstinget kläder? Jag kan medge att jag inte inger ett helt betryggande och förtroende ingivande intryck, med tanke på ovanstående inlägg :P Tyvärr känner jag en viss rädsla inför vissa moment. Även om min mor gladeligen berättar för mig om min brist på ödmjukhet, och överväldigande självsäkerhet (gränsande till självgodhet). När jag skulle ta blodprov idag (på en plastarm), hade jag skakningar i stil med Michael J Foxs. Då skulle jag enbart ta ett demonstrativt blodprov (på en plastarm), inte sticka en livs levande och reagernade patient. Det kanske inte var bright att ta studielån över öronen.
V kom och hälsade på mig i lilla Örebro. Vi är bara bäst som lyckades få ihop det. Vi åt apgod mat på stan. Kan verkligen rekomendera Saigon till er hunriga lyssnare. Billigt, bra, mättande och fräscht. Som V sa, det var som ett trevligt och fräsch Mc Donalds. Utan de hiskeliga vita, röd och gula. Supernice! Tog oss ut till Marieberg och båda gjorde värsta fynden. Jag kan dock bara tala för egen räkning. Hittade två klänningar mer as fin skärning och stil på. Är asnöjd. Inte nog med att klänningarna är fina att titta på (inte allra minst på mig :) ) utan det var priset som var det galnaste. 200 riksdaler gick kalaset på. Det är för mig ingenting med tanke på vad jag fick ut av det. Har lyckats fylla upp två galgar till i garderoben.
Tvinga M och Mo att umgås med mig, och äta mat tillsammans med mig. Såg mig själv som deras oönskade kärleksbarn. Deras fullvuxna 75 kg tunga oönskade kärleksbarn, men alla tänder och pågående finnutslag över kroppen. Gott var det med mat iaf. Han mysa med M.K drog lines ifrån "Hassan" och "Pippirull". Jag garva tills jag grät, det är stabilt.
Seriöst mys med kläder på i soffan rules.
overandout
Kommentarer
Trackback
