andreamelord

Jag är en av tidernas största optimister ibland. Det är skrämande.
Har hettsat på eftermiddagen med mina artiklar.
Kommit fram till att det är inte roligt att gå i skolan.
Lärorikt med inte roligt. Kan erkänna mellan tummen och pekfingret att House lär mig mer.
Var och storhandlade med miss P på eftermiddagen. Det var väll på tiden säg.
Nu har jag helt plötsligt mat att bjuda och äta på.

Kollade på Greys Anatomy förut, samtidigt som jag highlightade artiklarnas innehåll.
Det är kanske inte så smart, och jag kan vara beredd att det inte är hela saningen i dem i morgon.
Men till saken hör, att jag bölade som en tok under sista hälften av avsnittet.
Det blev för mycket för mig. Klara inte att de drog upp att George hoppa framför en buss.
För mig blir den verkligehten så surealistisk, att folk offrar sig för andra människor med livet som insatts.
Och när slutsignalen ljudit så ringer M. Hon säger att hon är uppriven, jag svarar utan att blinka, jag med.
Inser i samma sekund att hon inte är uppriven över samma sak som jag bölar över.
Det känns i innersta hjärterummet när en kompis är förvirrad...

Eftersom min dag blev förskjuten började jag slipa lite på väggen nu på kvällen,
och hemska tanke så hade klockan blivit efter 22. Efter ungerfär 1 min så bankar någon i väggen.
Herregud gottfolk jag slipade med ett sandpapper på väggen, det är väll ingen katastrof.
Vänta till på fredag, *******!

Applåd