Eutanasi..
eller helt enkelt "Kan inte bara en människa få dö"
I mitt jobb stöter jag på allt. Allt ifrån tillfriskning till insjukning, ifrån ung till gammal, ifrån födsel till död. Det är ett rätt knepigt yrke. Där du aldrig kan vara beredd på vad nästa dag kommer innehålla. Som idag till exempel så hade jag inte räknat med att sitta så mycket vid datorn som det blev. Jag vill ju vara där ute, där jag behövs bland patienterna. Älskar att få lära mig en massa konstigheter om dem. Det ger dem en mänsklighet när de berättar dråpligheter ur sitt liv. Det gör dem till en person och inte en diagnos för mig.
Tänkte på hur man omnämner en patient. När jag pratar med en doktorn så benämner jag dem som diagnoser. När jag pratar med mina kollegor så benämner jag patienten vid rumsnummer. Och när jag ska prata med anhöriga så nämner jag dem vid namn. Det är en jungel utav pseudonymer och det gäller att hålla tungan mitt i mun.
Den här hösten har det varit tre personer som har tynat bort på avdelningen. Allt ifrån unga till gamla. Ifrån plötsligt till väntat. I måndags ryktes en ung kvinna ifrån denna jord. Jag kan inte riktigt förlika mig med att en ung person med unga barn bragds om livet. Det finns säkert någon mening med det, inget ont som inte har något gott med sig. Men det känns som en kris, en hemsk hemsk kris. Och jag faser dagen då jag ska vara dens om förlorar någon. Jag älskar min familj och mina vänner.
Har funderat mer och mer på det här med eutanasi, dödshjälp. I Holland är det tillåtet. Där finns det både aktiv, att läkaren injicerar något så att personen dör. Eller assisterande dödshjälp, att läkaren skriver ut ett receot på en dödlig dos/substans tabletter som patienten sen får ta själv hemma. Jag måste erkänna att jag är för detta. Men mest för att jag tycker att en person har självbestämmande rätt över sitt liv. Alla föds vi med den fria viljan, därför måste det ju innebär att vi även har den fira vilja att dö när vi vill. Ok, detta funkar inte alltid. Jag tycker att det är jätte egoistiskt att ta livet av sig för att man är deprimerad eller har haft motgångar, skillnad på motgång och döende för mig. Just nu på jobbet är en en kvinna som sen i sommras varit inställd på att dö, hon har en obotlig diagnos, hon är till åren kommen, hon känner att hon levt sitt liv. Varje dag som går och hon ligger där och dricker mindre och mindre, samt kissar mindre och mindre, är en dag mot hennes vilja. Varför kan det inte bara finnas en snabb utväg så att patienterna inte behöver lida?
Jag är för den fria viljan, det är ett sätt att bevara självkänsla och integritet.
Inte värdigt att sluta sina dagar med en slang upp i muttan och en bajspåse på magen, liggandes på en luftmadrass där man blir vänd på var annan timme samt smörjd i arslet utav för dig en ökänd person... Det är inte det vackra döendet om vi säger så...
Akon – Angel
I mitt jobb stöter jag på allt. Allt ifrån tillfriskning till insjukning, ifrån ung till gammal, ifrån födsel till död. Det är ett rätt knepigt yrke. Där du aldrig kan vara beredd på vad nästa dag kommer innehålla. Som idag till exempel så hade jag inte räknat med att sitta så mycket vid datorn som det blev. Jag vill ju vara där ute, där jag behövs bland patienterna. Älskar att få lära mig en massa konstigheter om dem. Det ger dem en mänsklighet när de berättar dråpligheter ur sitt liv. Det gör dem till en person och inte en diagnos för mig.
Tänkte på hur man omnämner en patient. När jag pratar med en doktorn så benämner jag dem som diagnoser. När jag pratar med mina kollegor så benämner jag patienten vid rumsnummer. Och när jag ska prata med anhöriga så nämner jag dem vid namn. Det är en jungel utav pseudonymer och det gäller att hålla tungan mitt i mun.
Den här hösten har det varit tre personer som har tynat bort på avdelningen. Allt ifrån unga till gamla. Ifrån plötsligt till väntat. I måndags ryktes en ung kvinna ifrån denna jord. Jag kan inte riktigt förlika mig med att en ung person med unga barn bragds om livet. Det finns säkert någon mening med det, inget ont som inte har något gott med sig. Men det känns som en kris, en hemsk hemsk kris. Och jag faser dagen då jag ska vara dens om förlorar någon. Jag älskar min familj och mina vänner.
Har funderat mer och mer på det här med eutanasi, dödshjälp. I Holland är det tillåtet. Där finns det både aktiv, att läkaren injicerar något så att personen dör. Eller assisterande dödshjälp, att läkaren skriver ut ett receot på en dödlig dos/substans tabletter som patienten sen får ta själv hemma. Jag måste erkänna att jag är för detta. Men mest för att jag tycker att en person har självbestämmande rätt över sitt liv. Alla föds vi med den fria viljan, därför måste det ju innebär att vi även har den fira vilja att dö när vi vill. Ok, detta funkar inte alltid. Jag tycker att det är jätte egoistiskt att ta livet av sig för att man är deprimerad eller har haft motgångar, skillnad på motgång och döende för mig. Just nu på jobbet är en en kvinna som sen i sommras varit inställd på att dö, hon har en obotlig diagnos, hon är till åren kommen, hon känner att hon levt sitt liv. Varje dag som går och hon ligger där och dricker mindre och mindre, samt kissar mindre och mindre, är en dag mot hennes vilja. Varför kan det inte bara finnas en snabb utväg så att patienterna inte behöver lida?
Jag är för den fria viljan, det är ett sätt att bevara självkänsla och integritet.
Inte värdigt att sluta sina dagar med en slang upp i muttan och en bajspåse på magen, liggandes på en luftmadrass där man blir vänd på var annan timme samt smörjd i arslet utav för dig en ökänd person... Det är inte det vackra döendet om vi säger så...
Akon – Angel
Kommentarer
Trackback
