Have you ever heard a song?
Det slog mig precis. Jag är snart 23 år gammal och kanske dör i morgon. Kan hålla med om att det låter en aningen dystert. Men så är fallet. Ingen av oss kan veta vad som kommer att hända bakom nästa krök. Och visst allt jag kan göra är att vara här och nu. Men vad är det? Och vem är jag?
Jag blir 23 år på söndag. Då har jag funnit på denna jord i 23 år. Jag har lärt mig krypa, stå, gå, prata, rita (sen om det är bra är väll en annan sak), tänka och känna. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Tänker tillbaka på alla människor jag träffat, alla killar man kysst och händer jag har hållit. Ibland har det varit händer som är mer erfarna än mina. Händer som har burit, gnott och kramat. Som sen i sin tur håller i mina händer. Det är märkligt. Kanske inte för den med erfarenhet, den vet ju redan att den har varit med om en massa och kommer fortsätta vara med om en massa. Men mina bleka, onötta händer, de vet ju ingenting om världen. Det är konstigt vad mycket jag kan lära mig om en annan person bara genom att hålla i deras händer. Antingen för att de berättar en massa i samband med det, eller att jag funderar och fantiserar om vad som gjort sitt inpränt i huden.
Tanken på att dö skrämmer mig, det kan jag erkänna. Men jag vet inte om den skrämmer mig för att det är det okända eller för att jag känner att jag inte har fått uppleva. Alltså om det är slutet eller bristen på början som är skrämmande. Alla runt omkring mig skaffar barn, eller iaf känns det så. Det ploppar upp magar lite varstans så här års. Jag vill också en dag få uppleva det. Hur det är att skapa ett liv inom sig. Att bära på något som har en puls och en andning. Dem två sakerna som är grundpelare till liv.
Undra hur livet här på jorden skulle se ut om jag försvann? Hur skulle min familj reagera? Vem skulle mina vänner vända sig till för att diskutera killar, sex eller bakning? Jag tvivlar inte på att alla skulle klara sig utan mig, men undra just vad det skulle få för effekt.
Sen är man ju aldrig själv, även om det finns stunder då jag bara känner mig alldelles ensam och övergiven. Det var väll det som inträffade ikväll, eller nyss, när jag satt och kollade på serier på datorn och började stortjuta. Just det att ingen hörde mig gråta, och därav detta blogginlägg.
Det vore sorligt om jag inte gjorde allt jag kunde varje dag, varje andetag, varje steg för att leva tills jag dör.
That you wish would never end
Jag blir 23 år på söndag. Då har jag funnit på denna jord i 23 år. Jag har lärt mig krypa, stå, gå, prata, rita (sen om det är bra är väll en annan sak), tänka och känna. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Tänker tillbaka på alla människor jag träffat, alla killar man kysst och händer jag har hållit. Ibland har det varit händer som är mer erfarna än mina. Händer som har burit, gnott och kramat. Som sen i sin tur håller i mina händer. Det är märkligt. Kanske inte för den med erfarenhet, den vet ju redan att den har varit med om en massa och kommer fortsätta vara med om en massa. Men mina bleka, onötta händer, de vet ju ingenting om världen. Det är konstigt vad mycket jag kan lära mig om en annan person bara genom att hålla i deras händer. Antingen för att de berättar en massa i samband med det, eller att jag funderar och fantiserar om vad som gjort sitt inpränt i huden.
Tanken på att dö skrämmer mig, det kan jag erkänna. Men jag vet inte om den skrämmer mig för att det är det okända eller för att jag känner att jag inte har fått uppleva. Alltså om det är slutet eller bristen på början som är skrämmande. Alla runt omkring mig skaffar barn, eller iaf känns det så. Det ploppar upp magar lite varstans så här års. Jag vill också en dag få uppleva det. Hur det är att skapa ett liv inom sig. Att bära på något som har en puls och en andning. Dem två sakerna som är grundpelare till liv.
Undra hur livet här på jorden skulle se ut om jag försvann? Hur skulle min familj reagera? Vem skulle mina vänner vända sig till för att diskutera killar, sex eller bakning? Jag tvivlar inte på att alla skulle klara sig utan mig, men undra just vad det skulle få för effekt.
Sen är man ju aldrig själv, även om det finns stunder då jag bara känner mig alldelles ensam och övergiven. Det var väll det som inträffade ikväll, eller nyss, när jag satt och kollade på serier på datorn och började stortjuta. Just det att ingen hörde mig gråta, och därav detta blogginlägg.
Det vore sorligt om jag inte gjorde allt jag kunde varje dag, varje andetag, varje steg för att leva tills jag dör.
That you wish would never end
Kommentarer
Trackback
