andreamelord

Här sitter jag och är sjuk. Men vem bryr sig om det egentligen?

Gick till jobbet, bara för att jag hade svårt att rigna och sjukanmäla mig på en A-tur. Kändes inte helt schysst mot mina arbetskamrater. Gick därför till jobbet med feber och hosta/hesthet. Lagom där visar det sig att jag ska vara alltiallo under dagen och ej behöva ronda. Efter hejjaropningar av arbetskamrat så sjukanmälde jag mig och gick hem. Väl hemma hade jag svettningar och hjärtklappning till följd av fysisk aktivitet.

Nu har jag blivit bedömd av en för övrigt trevlig DSK på OP-vårdcentral. Jag har ett virus i luftvägarna och det kommer att ge med sig. Ska få lite hostmedicin. Jippiee. Det bästa som finns.

Har tydligen lurat mig själv sen i somras. Det är konstigt att jag ska vara den sista som fattar när nått händer i mitt eget liv. Förmodligen så ger jag bort en liten bit av min inre glöd till dig varje gång vi har setts. Jag har investerat i någon som inte vill investera i mig. Du ljög för mig, du sa att du inte tyckte jag var snygg, du lämnade mig. Du har inte visat på nått vis att du ångrar detta förens nu. Enligt alla borde jag bara gå och aldrig mera träffa dig. Det känns dock hårt, vi får väll ta en dag i taget och se vart det tar vägen. Jag är ledsen och kommer nog att för alltid vara ledsen för det som hänt även om det inte är mitt fel.

Tragiskt nog är det bara dig och en målare som jag pratat med idag. Eller hört av iaf. Ha tragiskt.

Mina vänner säger att jag behöver hitta mig själv igen, och kunna klappa mig själv på axeln och inte söka bekräftelse ifrån idioter. Deras ord. Tvivlar på att mitt inre jag finns i dammet i hörnet inne i garderoben. Så nu är planen den här, vattna blomman som ser mer död ut än levande och sen släpa denna mer döda än levande själ till Apoteket för att hämta ut lite hostmedicin.

When you smile, my whole world stops and stares for a while...