andreamelord

Var hemma hos en kompis i fredags och svepte en vinare. Och hur konstigt det än är och hur gammal man än tror att man är så händer oförutsedda saker. Jag som trodde att bara för att man blev en viss ålder så var man alltid redo för allt. Hur som haver efter att ha svept vinare drog jag ett par glas vatten. Satt och vikte ut det enda tragiska i mitt liv, enl mig själv det vill säga. Men det är väll lite tjusningen med tolkningar. Hur som, så är det så att jag har någon form av cellförändringar och har satt mig liv på spel i och med det. Vet inte varför då det inte borde vara någon fara, enl doktorer, nätet och vänner. Men ändå så valde jag att älta detta självupplevda elände. Stackars B som fick vara psykolog.

Efter lite skålande och skrålande, det hela var en väldigt väldigt trevlig kväll. Hade väldigt roligt. Så slutade det iaf med att två personer gick skilda håll. Vad är det som gör att vi på fyllan vågar, vi testar gränser och lever ut våra innersta drömmar? Kan vi inte bara i nyktert tillstånd prova att stå för den vi är och den vi vill utge oss för att vara. Att för en gång skull lägga ifrån oss masken och tala klarspråk med varandra. Jag är ingen förbild i ämnet, utan jag önskar att jag i alla 10 fallen av 10 gjorde det själv. Så är inte fallet och jag har hela livet på mig att träna och bli en "bättre" människa. Men någon gång måste jag ju börja, för om jag var medveten om mina brister från början skulle det ju aldrig ha funnits några ogentligheter över huvudtaget.

Den här helgen gick i övrigt fort, handbollsherrarna har spelat fantastisk handboll och det är inte för inte som jag blir lite rörd i ögat.

Vi syns i marshallens skugga! Nu ska jag på spinning!