Apatiskt är mitt mellannamn.
Oki, målet med att skriva varje dag kanske sket sig. Mycket för att jag råkade att inte vända tillbaka på dygnet. Så egentligen hade jag nog ingen koll på vilken dag som var vilken.'
Allt jag egentligen har koll på är att jag gick av mitt helgpass i måndags morse. Hade slutbedömning med en jätteduktig student. Något jag haft tur med och haft bara bra studenter. Underbart att handleda så kunniga människor. Var i vilket fall duktigt trött när jag klev av mitt pass. Somnade som en stock, vaknade när alarmet ringde, eller vaknade är fel att säga. Kalla det mer att gå upp och stänga av alarmet för att sedan gå och lägga sig igen, Kom väll till liv ur min koma frammåt fem sex på kvällen. Inte alls min plan. Detta kunde ju bara led till en sak. Att jag nu skulle vara vaken en natt till.
Här sitter jag iaf. Och har i detta nu nästan lyckats vända tillbaka. Förutom att klockan är halv ett på natten och jag inte riktigt känner hur tröttheten infinner sig så ser jag på situationen med hoppfulla ögon. Den senaste veckan har jag pratat med alla mina tvåmetare. C en snabbcheck hur familjen hade det. F berätta att han ska flytta tillbaka till köping. A delade med sig av bebislyckan. L bekräftade mest att han levde och frodades samt trivdes på jobbet.
Mitt i all denna pojklycka så kan jag inte låta bli att sakna min "inte helt hundra kille". Ibland kan jag känna att det är oceaner i mellan oss. Fasten jag vet att han bara är en timmes och cirkus 50 minuters bilresa öster ut. Och att det snart är helg och att jag då får träffa honom. Det är i dessa suckar av längtan som jag kan känna att det är idoti att inte flytta ihop, ren tortyr a la 2000-talet. Men what to do? Det är inte läge. Någon gång ska väll även jag lära mig av mina misstag.
TheEnd - TH!
Allt jag egentligen har koll på är att jag gick av mitt helgpass i måndags morse. Hade slutbedömning med en jätteduktig student. Något jag haft tur med och haft bara bra studenter. Underbart att handleda så kunniga människor. Var i vilket fall duktigt trött när jag klev av mitt pass. Somnade som en stock, vaknade när alarmet ringde, eller vaknade är fel att säga. Kalla det mer att gå upp och stänga av alarmet för att sedan gå och lägga sig igen, Kom väll till liv ur min koma frammåt fem sex på kvällen. Inte alls min plan. Detta kunde ju bara led till en sak. Att jag nu skulle vara vaken en natt till.
Här sitter jag iaf. Och har i detta nu nästan lyckats vända tillbaka. Förutom att klockan är halv ett på natten och jag inte riktigt känner hur tröttheten infinner sig så ser jag på situationen med hoppfulla ögon. Den senaste veckan har jag pratat med alla mina tvåmetare. C en snabbcheck hur familjen hade det. F berätta att han ska flytta tillbaka till köping. A delade med sig av bebislyckan. L bekräftade mest att han levde och frodades samt trivdes på jobbet.
Mitt i all denna pojklycka så kan jag inte låta bli att sakna min "inte helt hundra kille". Ibland kan jag känna att det är oceaner i mellan oss. Fasten jag vet att han bara är en timmes och cirkus 50 minuters bilresa öster ut. Och att det snart är helg och att jag då får träffa honom. Det är i dessa suckar av längtan som jag kan känna att det är idoti att inte flytta ihop, ren tortyr a la 2000-talet. Men what to do? Det är inte läge. Någon gång ska väll även jag lära mig av mina misstag.
TheEnd - TH!
Kommentarer
Trackback
